VAD är det som gör människor grymma? Vart har empatin tagit vägen och varifrån kommer alla onda tankar och känslor och handlingar…? Hur kan det vara så svårt att vara medmänniska och så lätt att bli motmänniska? Det är frågor jag ställer mig hela tiden….

Det verkar ibland som om det finns de som utsett sig själva till världens kritiker. Allt ska skärskådas, något måste vara fel någonstans och dessa kritiker lyckas hitta det på ett eller annat sätt. Jo, det må vara hänt att en del är på det sättet.

Men så finns det de som lägger till värderingar i allt de kritiserar också. Som hittar spår av vad de kallar PK och så fort de får vatten på sin kvarn häver de ur sig alla möjliga okvädningar. De skriver på Facebook och på Twitter som om de ger röst till hur det är, hur de flesta tänker och deras sätt att uttrycka sig ger inget utrymme för diskussion. Vad finns det att diskutera om de ändå har rätt…? Och dessutom har medhåll?

Jag får ofta stämpeln PK och ofta vet jag redan vilka som kommer att reagera i samma stund som jag skriver ett inlägg på Facebook. Jag vet vilka som kommer att spy sin galla och jag brukar sällan ha fel i min vetskap.

Men alla vi som faktiskt hellre är stolta PK-människor än motsatsen finns faktiskt också. Även om de där självutnämnda som vet hur hur det är och hur folk tycker inte verkar tro det.

Jo, jag valde väg i slutet på 90-talet. Det fanns en period i mitt liv då ondskan kröp in under skinnet på mig. Ja jag har valt att kalla det för ondska för att det egentligen inte finns något samlingsnamn för det jag menar som passar bättre. I detta ingår egoism, kortsiktiga vinster på långsiktig hållbarhets bekostnad, krig, kriminalitet, svordomar och elakheter både i det talade och det skrivna språket. Där ingår att ha ett fördömande, misstänksamt förhållningssätt framför ett öppet, nyfiket och välkomnande förhållningssätt till andra människor. Där ingår att prata skit för skitpratets skull och där ingår alla typer av handlingar som inte går ut på att vara vänlig och ge andra människor ett leende.

Jo, det är sant, jag valde bort allt detta.

Å tro det eller ej, men jag mår själv mycket bättre av att vara som jag är efter det valet. Det gör det ännu mer svårt för mig att förstå hur så många av mina medmänniskor i det här landet kan välja motsatsen?

Hur mår du som alltid ser en fiende i varje ny människa du möter som du inte känner?
Hur känns det att alltid betrakta din omvärld med kritiska, misstänksamma ögon?
Hur känns det att blåsa upp de tecken du hittar på att du har rätt, att människor du inte känner är onda, och blunda för tecken på motsatsen?
Hur är det att vara du egentligen?
Mår du bra inombords när du spottar och fräser över människor som du inte känner men som du ”vet” allt om ändå?

….det är ju en sak med svenskar som är så, men hur kan människor bli som IS?

I min värld är de som väljer ondskan som sitt förhållningssätt här i Sverige rena rama amatörer på området om man jämför med de som kan mörda och tortera. Men ofta säger man att det finns en inkörsport. Hur vet vi att inte alla dessa svenska motmänniskor också kan utvecklas och bli som IS?

För mig är valet i alla fall lätt, jag kommer aldrig att välja att bli motmänniska!

Cicci Wik
cicci@cvea.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.