0
0
Bildtext: Fotografen headbangade inte när ovanstående bild togs.
Lite får jag kanske skylla mig själv att jag har smärta och värk i nacke, axel och vänster arm. Jag var på Näringslivsgala den 2 oktober. Verkligen en superkul fest. Där dansade jag och det är ju inget konstigt med det kanske. Men det jag ångrar nu är att jag headbangade.
– Tanter över 50 ska hålla sig till foxtrot!
Tips från en som lärt sig den hårda vägen, låt bli detta om du inte är vältränad och har rätt fysik!
Vet du inte vad headbanging är så kan du kika på det här Youtube-klippet:
Det var ju inte så att jag körde headbanging hela tiden jag var uppe och dansade med full fart, men det blev några gånger som huvudet och håret fick fart. Det räckte tydligen för att min nacke skulle ta stryk. Kanske blev det inte bättre av att jag vid bordet innan dansen satt och pratade med min bordsgranne och fick vrida huvudet mot höger. Han satt på min högra sida och jag borde ha vridit hela stolen och inte bara huvudet. Det kände jag när vi satt och pratade där och då. Men jag gjorde inte det, jag vred huvudet trots att jag kände att nacken inte gillade detta.
På lördagen kände jag inget särskilt vad jag minns. Men när söndagen kom började det kännas i nacken och i vänster axel, det var inte så farligt men det kändes. På måndag förmiddag tog jag en sväng vid Abborrtjärn med vovven. Det var inte så illa i nacken tyckte jag.
När jag gick där på en stig så råkade jag ramla omkull. Men det var ett lätt fall och det var mest knät som tog stryk tyckte jag.
Dagarna efter den här måndagen stegrades det onda. Det blev bara värre och värre. Det började göra ont ut i vänster arm också. Något jag känner igen. För några år sedan fick jag liknande smärta. Den gången hade jag ramlat en vardagkväll utan att jag fick några men. Men när jag under helgen var på lokal och blev uppbjuden av en man som var duktig på att bugga (något jag INTE är) så kom det som ett brev på posten dagen efter. Som sagt, foxtrot ska det vara!! Inte headbanging och inte bugg!! I alla fall inte om man inte börjar med att bygga upp musklerna man ska ha när man gör sånt.
När det hade gått en vecka hade jag riktigt ont. Jag hade lunchmöte med två goa tjejer på fredagen efter Näringslivsgalan och då hade jag svårt att sitta still. Ont ont ont!! Natten till söndagen kunde jag inte sova långa stunder. Jag tror att jag vaknade en gång i timmen av att jag hade fruktansvärt ont.
När söndagen kom ringde jag 1177. Men där sa de att det inte var någon idé att åka ner till akuten och sitta där i timmar, de skulle ändå inte kunna hjälpa mig där. Det var bättre att ringa vårdcentralen sa rådgivaren. Sagt och gjort, jag fick stå ut en natt till. På måndag morgon ringde jag vårdcentralen.
Distriktssköterskan som svarade på VC i Kil sa att det inte var en läkartid jag skulle ha. Jag skulle i stället kontakta en sjukgymnast. Något jag fick sköta om själv, jag kunde välja vilken jag ville, bara han eller hon var ansluten till landstinget. Starka värktabletter ordnade distriktssköterskan till mig via telefonen (!?) så att jag skulle ha på apoteket samma dag.
Jag har ju gått hos en sjukgymnast tidigare (en mycket bra sådan på VC i Forshaga) så jag behövde ju inte leta. Men telefontiden till henne hade givetvis tagit slut när jag lade på luren till vårdcentralen. Jag fick vänta en natt till. Tisdag morgon fick jag tag på ”min” sjukgymnast. Men veckans jourtid var givetvis bokad så jag fick en tid veckan efter. Ja ja… bara att bita i det sura äpplet och försöka stå ut med värk, dålig sömn och hoppas att levern klarar alla värktabletterna.
Nu är det onsdag den 14 oktober, en hel vecka kvar. Jag tar en stark tablett på morgonen och en på kvällen. Däremellan äter jag paracetamol var fjärde timma. Ingen av tabletterna tar bort värken helt och varje morgon när jag går upp ur sängen har jag extra ont i minst en timma innan kroppen anpassat sig till upprätt hållning. Jag har svårt att sitta vid datorn utan att det smärtar i nacken och i axeln. Något jag känner nu i skrivande stund..
Jag har ont hela dygnet men det lindras i alla fall av värktabletterna.
Tanken har slagit mig att det finns människor som lever så här året runt, dag ut och dag in. Värk, smärta och värk. Att beskriva det med ord är en sak. Att leva med det är något helt annat. Något jag lärt mig nu. Jag förstår vad de får utstå…
En annan tanke är detta med sjukvården. Kanske hade det inte hjälpt mig sjukvårdsmässigt att träffa en läkare. Troligen inte. Troligen är det även en sjukgymnast som kan göra mest för mig. Troligen är detta ett rationellt hanterande av min situation, sett ur sjukvårdens budgetperspektiv. MEN, att träffa en läkare, få prata med en som är utbildad i kroppens mysterium hade varit värt något för mig. Jag hade känt mig bättre om jag hade fått träffa en läkare, om jag hade fått träffa den som skrev ut värktabletterna…
Är en distriktssköterska verkligen helt säker på att det är rätt person som får starka tabletter i andra änden av telefonlinjen? Tänk om jag hade varit en självmordsbenägen person (något som värk säkert kan göra med en person, det vet jag av egna erfarenheter nu), eller om jag hade varit missbrukare…? Att få starka tabletter på telefon verkar på något sätt inte riktigt rätt… Eller?
Nu värker det så mycket i nacken så jag orkar inte skriva mer. Jo, jag har ju en viss fingerfärdighet så även om det blev många ord så gick detta relativt fort att skriva! 😉
Kram på er!
Average Rating