0
0
Jag bor i ett stort fint, uppvärmt hus med både vatten, avlopp och internet. Jag kan språket som pratas här där jag bor och jag får lov att arbeta och till och med plugga om jag vill. Eller kanske inte plugga på heltid med studiemedel som försörjning nu när jag e så gammal…? Men i alla fall, jag är priviligierad!
Omkring mig i mitt hem har jag mina egna saker och kläder för alla årstider. Jag behöver inte dela toalett och dusch med 80 andra personer och jag behöver inte sova i en av flera våningssängar tillsammans med en handfull andra som jag egentligen inte känner.
Dessutom har jag inga släktingar som bor i en stad långt bort som jag behöver oroa mig för. Jag min familj hemma eller åtminstone i samma land som det jag bor i och bara ett telefonsamtal bort. Jag behöver inte oroa mig dag ut och dag in för om kriget har tagit mina närmaste ifrån mig och jag behöver inte vänta på ett livstecken från dem dagarna i ända.
Det är inget som har slagit mitt liv i spillror och tagit både jobb, vardag och social samvaro ifrån mig.
Nej, jag är priviligierad och det visste jag tidigare också. Men idag har jag fått det bekräftat. Jag har använt min tid för att lyssna på människor som är precis som du och jag men som INTE har allt lika ordnat för sig som jag! Människor som lever med en oro svår att föreställa sig, i ett främmande land där de inte kan språket och där de kanske får stanna, men det vet de inte… Människor som bor på en väldigt liten yta och som är dömda till att vänta sysslolösa och hoppas på en framtid igen. En framtid som aldrig blir som det liv de hade…
Average Rating