0
0
Hörde Christoffer Collins på radion, killen som dansar som Michael Jackson i TV4s program Talang.
Han sa något mycket klokt för att vara så ung.
”Ha kul! Gör det ni älskar så kommer det säkert att gå bra!”
Jo men visst är det så! Jag tror faktiskt att jag vill gå längre för jag tror nämligen att det enda sättet att göra något riktigt, riktigt bra är om man älskar det man gör!
Följer man med strömmen, dit man blir ”puttad” så blir det sällan bra. Om man däremot kämpar med näbbar och klor för att ta sig dit man verkligen VILL så blir det bra när man väl kommer dit. Det är i alla fall vad jag tror.
Den som följer strömmen kan ha oturen att sluta som en bitter gammal person som skyller sitt elände på de som puttade. Men att låta sig bli puttad är ju också ett val… Vi är ansvariga för oss själva, för våra egna val i livet så är det. Ibland orkar man inte göra val, då blir det de som puttar som får en dit de vill. Men att orka eller inte är också upp till var och en av oss…
Jag är ingen högermänniska och kommer aldrig att rösta på moderaterna. I min värld är det viktigt att vi hjälper varandra att nå dit vi innerst inne vill. Det är inte upp till var och en att kämpa ensamma men vi ska inte ”putta” varandra, vi ska ge varandra personlig frihet att välja och sedan ge vårt stöd till varandra.
Jag tror att vi behöver hjälpa varandra att utvecklas så att vi, var och en av oss, kan göra det vi älskar och gör bra!
Jag minns så väl den diskussion jag hade med en moderat på ett forum i slutet på 90-talet. Han påstod med bestämdhet att det var vårdbiträdets eget fel att han eller hon var just vårdbiträde, att lönen var usel och att arbetssituationen var som den var.
Jag minns än idag hur arg jag var. Han fick det att låta som om var och en av mina kollegor på Landalahus borde gå till chefen och begära löneförhöjning och sedan domdera och ställa på om att förändra här och förändra där. Gick inte det så fick vi väl sluta där då och bli något annat. Som säljare och aktieanalytiker eller vad han nu tyckte var ett bättre jobb!
Jag menade att de som arbetar i vården gör samhällsnytta, att arbetet är både roligt och givande på många sätt men att statusen som följer med yrket gör att lönen blir usel. Även möjligheterna att själv bestämma över sin arbetssituation är beroende av vilken status yrket har.
Vem ger vad status blir automatiskt följdfrågan då? Jo, det gör vi alla ihop. Vi, samhällets invånare, beslutar medvetet eller omedvetet vad som är värt något och vad som inte är det. Men vi blir påverkade på många sätt innan vi bestämmer oss för vad som är värt något…
Medier som radio, tv, tidningar, böcker och även politiker och andra som får göra sin röst hörd på olika sätt påverkar oss. Det som sägs tar vi till oss, behandlar och gör till en del i vårt sätt att se på omvärlden.
Att ha mycket pengar, att köra tjusiga bilar, att gå på premiärer och le in i papparazzikameror står högt i kurs. Att hjälpa äldre få kläder på kroppen, mat i magen och möjlighet att gå på toa är inte alls lika attraktivt. Men är det vårdbiträdets eget fel att hennes yrke inte står högt i kurs? Nääää…
Jag tror på människor, på deras känsla för vad som är rätt och fel, på att de innerst inne har förnuft och empati.
Men jag tror också att det finns många som tappat kontakten med sig själv. Som inte längre har förmåga att känna efter.
De bara går rakt fram, ibland över lik, för att nå sina mål. De älskar inte det de gör, de bara gör det. Kanske har prestige och tävlingsinstinkten tagit över?
Eller så går vi upp varje morgon och gör det som förväntas av oss som robotar, säger det vi förväntas säga i fikarummet på jobbet och kommenterar Talang, Let´s Dance och Bonde söker fru framför tv-n på kvällen utan att ta någon notis om vad vi gör eller inte gör..?
Men att göra skillnad är något jag alltid haft som mål i mitt liv.
Att få känna att det jag gör har en mening och ett mål och inte bara är något jag gör för att jag ska göra det.
När jag var vårdbiträde kände jag det varje dag. Jag såg det i ögonen på de gamla och jag hörde dem uttrycka sin tacksamhet många, många gånger. Något som gjorde att jag kände att jag gjorde skillnad där.
Men när arbetssituationen skulle diskuteras på APT-möten var det inte längre så roligt. Där fick man höra att ”pengapåsen” inte räckte till. Att det skulle sparas, att det inte fanns utrymme att påverka där det behövdes påverkas för att förbättra och utveckla.
När lönen kom sedan blev det ytterligare ett bevis på var man egentligen befinner sig på samhällets statusranking. Jag hade jobbat i femton år och hade en heltidslön på 16 500:- när jag sade upp mig 2003 och jag vet inte om jag hade haft sååå väldigt mycket mer om jag hade varit kvar nu…
Men Christoffer har en poäng där, att göra det man älskar och att ha kul är huvudsaken. Kan man leva på lönen som vårdbiträde och finna sig i att det inte är så lätt att påverka sin arbetssituation så är det ett av de allra roligaste och mest givande yrken man kan ha!
Nu är min situation helt annorlunda men uppskattning för det jag gör får jag. Hur mycket jag tjänar är upp till mig och hur jag påverkar min arbetssituation är också upp till mig… 🙂
Average Rating