0
0
Jag fick ett mail om en kvinna som kommer till Forshaga för att tala med djur, hon heter Angela Orsucci. Eftersom jag är nyfiken av naturen sökte jag på hennes namn och fann hennes hemsida. I beskrivningen av sig själv skriver hon så här:
”Det spirituella är också en viktig ingrediens i mitt liv. Och då menar jag inte religion utan andlighet. Det som man finner hos människor som är sanna och som vågar vara sig själva men också hos människor som har ställt sig utanför alla kraven på hur man ska vara och hur man ska se ut. Djuren lever här och nu. I nuet – och även fastän de också kan ha åsikter om hur de ser ut så är de mer andliga och ”rena” än de flesta människor.”
Att vara sann och våga vara sig själv, betyder det att man har en andlighet? Hon skriver att det är det man finner hos någon som är sådan. Hm, den andliga dimensionen i livet, vad är det egentligen? Betyder det samma sak för mig funderade jag på när jag läste det här…? Är det så att kraven på hur man ska vara och se ut gör oss mindre andliga då? För det är ju vad hon skriver, att djuren är ”rena” som inte lägger så stor vikt vid världsliga ting som hur de ser ut. Eller inte lika stor vikt som vi människor gör.
Jag tänker på vad jag har intalat mig själv sedan jag gick på mellanstadiet, att jag har min självklara rätt att vara den jag är. Att ingen har rätt att tala om för mig att jag är sämre än andra för att jag ser ut och är som jag är. Men det här kopplade jag aldrig till den andliga dimensionen även om jag som barn i 10 – 12 års ålder läste bibeln mycket.
På mellanstadiet fanns det några killar i min parallellklass som ibland väntade på mig när jag skulle hem. De kunde jaga mig som ett villebråd. Lurpassa på mig utefter vägen jag tog för att komma hem. Fick de fatt i mig kunde de hålla fast mig och försöka ta av mig kläderna eller knycka väskan eller mössan. Jag flydde ofta, springande och ständigt spanande åt alla håll. Jag minns de där killarna tydligt och klart och jag undrar om de minns vad de gjorde…
Att få höra att man är för tjock, pratar fel dialekt, inte har rätt märken på kläder och skor. Att bli knuffad på och hånad för att man inte är som alla andra. Det vet jag hur det känns. Jag vet också hur det känns att komma på att man inte VILL vara som de andra. Att komma underfund med att det finns mycket att vara stolt över när det gäller vem man är utan att ha alla de där yttre attributen.
När jag kom på att värden som vem jag är som person, vad jag vill med mitt liv och hur jag vill vara mot världen och mot andra människor är mycket viktigare än vad jag har på mig. Ja då var det som om jag kommit in på rätt spår. Vägen framåt kändes stadig och trygg och jag blev stark innifrån som jag inte varit förut. Jag minns att detta började så smått när jag blev tonåring.
Jag började engagera mig mot kärnkraften, linje 3, när jag var 14 år. Jag hade inte ens rösträtt men att kämpa för det jag trodde på var självklart för mig då. Det har jag funderat på många gånger. Men jag har aldrig gjort den kopplingen som Angela Orsucci gjorde, att det var min andliga dimension som hjälpte mig att följa min inre röst och våga vara jag den gången…
Average Rating