…min mamma blev mamma för första gången och min mormor mormor för första gången! Det är ju dessutom 20 år och en vecka sedan jag själv blev mamma för första gången…
Nästan fem decennier och mer än ett halvt genomsnittligt liv. Om man fyller 47, har man ena foten i graven då…? Nä… Kanske lilltån på ena foten, men mer än så är det väl ändå inte? Eller?
När man kommer i min ålder märker man två saker, vad man gjort av sitt liv hittills blir viktigt och så börjar man bli osynlig.
Jo, men det är sant. Jag tycker inte att jag syns och hörs. Men jag är ju kvinna också, som man och 47 år tror jag man blir mer synlig och hörs mer. Men som kvinna räknas man inte alls längre och behöver således inte läggas märke till…
Det är inte helt tydligt, men jag märker en attitydskillnad hos människor ibland.
Nyligen var jag på en kursdag och jag ser ju hur de yngre spänner de mentala musklerna så att det märks i kroppsspråket. Särskilt yngre män, men det är klart, de måste ju försöka tävla med de äldre som har mer pondus.
Pondus förresten, män som är äldre och mer erfarna får pondus. Kvinnor som är äldre och är mer erfarna, vad blir de…? Kärringar? Sletna, fula och grå…?
Jag minns från hemtjänsten hur många av de äldre kvinnorna sa att läkare och sjukvårdspersonal pratade över huvudet på dem när de var på sjukhuset. Den typen av kränkande behandling råkade även min mamma ut för mot slutet…
Är det så det ska bli nu då? Ska folk behandla mig så…?
Äsch, jag är nog negativ idag.
Men allvarligt, jag hörde på radio igår att många kvinnor som passerat 50 blivit tillsagda att klippa av sig håret. Varför det? Jo för att det är patetiskt med långt hår på en kvinna över 50. I håret sitter styrka och virilitet sa de och då ska inte kvinnor över 50 ha långt hår.
Men tjena!!! No way att jag tänker klippa mig om tre år i alla fall! Så det så!!
Min mormor hade långt hår ända tills hon fyllde 70 och i så fall har jag 23 år kvar att vara långhårig!
