0
0
Det är nog det mest frustrerande jag vet när någon dömmer mig och sedan vänder sig åt ett annat håll utan att låta mig försvara mig, eller förklara mig. Ja, jag vet, man ska inte bry sig om vad andra har för konstigheter för sig, men när det påverkar min frihet att agera blir det svårt.
Det finns ett fåtal personer som jag direkt kan komma på. De går visserligen att räkna på inte riktigt alla min ena hands fingrar, så de är inte många, men ändå. Det handlar om att jag blir dömd för något som jag till och med i vissa fall inte har en aning om vad. Ändå så har dessa personer beslutat sig för att sortera in mig i ett fack. Där har de låst med hänglås och lämnat mig.
Jag står där inne i min dom och håller i gallret och kikar ut och kan inte ta mig därifrån fast jag inte önskar mig något annat. Men de har nog kastat nyckeln också…
I min uppfostran ingick att ha ett öppet sinne mot andra människor, att se dem för den de är och inte försöka göra om dem till något de inte kan bli. Alla människor har både bra och dåliga sidor och alla gör fel ibland. Alla passar inte ihop med alla och egentligen finns det inga fack att sortera in folk i.
Jag har mött ett par för inte allt för länge sedan. Först tog de kontakt med mig via mail. Därefter sågs vi i verkligheten på ett möte. Vi pratade och hade trevligt en hel kväll. Men sedan hände något som jag inte riktigt förstod och fortfarande inte har fått en förklaring på. Plötsligt hade de dömt mig, jag var inte välkommen i deras värld. Jag stod för något som inte kunde förenas med det de höll på med fick jag veta. Men vad de ansåg att jag stod för har jag fortfarande inte fått klart för mig.
Min uppfattning om vad de står för har inte förändrats. Jag anser att det som de håller på med är beundransvärt och jag tycker att allt sådant arbete är mycket viktigt och jag skulle gärna hjälpa dem. Men eftersom de låst in mig i den där buren som de ställt på en hylla och övergivit där så kan jag inte.
Det känns både obefogat och orättvist men som bortsorterad har man ingen makt att förändra detta. Jag fortsätter som jag gjort och det händer att jag befinner mig på samma ställe som det här paret ibland men då låtsas jag som om jag inte ser dem…
Kanske är det dumt, kanske borde jag gå och fram och hälsa glatt som om inget hänt. Men vilka signaler sänder jag ut då?
Man ska inte låta sig trampas på och man ska inte låta sig köras med och så vidare… eller ska man? De har kränkt mig när de behandlade mig så här. Om jag skulle låtsas som ingenting får jag ju aldrig sagt hur det kändes att bli behandlad som de behandlade mig. Men å andra sidan får jag inte sagt det som jag gör nu heller…
Hm….
Mina funderingar kring det här kan sammanfattas som så, att det ändå i slutänden säger mer om dem som gör så än om mig när det händer. Jag kan slå fast att folk som har behov av att kränka andra eller utse sig själva som sanningsägare när det gäller andra människor måste vara osäkra. De behöver det här agerandet för att stärka sig själva på andras bekostnad. Men är ett sådant stärkande av godo i längden…?
Average Rating