0
0
…på något sätt är det så vi gör, vi moderna människor. Vi skänker en hundring i månaden till välgörenhet och sedan använder vi resten till oss själva och så är det bra så.
Vi tänker att; – Ja, men jag betalar ju till Världens Barn, Röda Korset, Läkare utan gränser eller vad det nu är. När vi gör det så kan vi lägga det åt sidan och behöver inte engagera oss mer.
Men det är ideella krafter som har byggt upp det samhälle vi har idag. Det var inte folk skötte sitt och skänkte en slant utan att bry sig mer som byggde upp vårt samhälle. Nej, det var människor som vigde sitt liv åt sånt de trodde på.
Trögt i ”min” förening
Jag möter många som arbetar för sånt de tror på i mitt jobb, många positiva krafter med en väldig energi. Det är lika roligt varje gång jag får chansen att smitta ner mig med deras entusiasm. På samma gång känner jag att jag inte kommer längre med det jag själv har arbetat för och brinner för. Det är trögt i ”min” förening lokalt och det känns som om gnistan inte riktigt infinner sig…
Det finns dessutom ett och annat som hänt genom åren som gjort mig besviken och tagit ner mig på jorden.
Jag har lagt timmar och åter timmar på att både vara kreativ, sitta på möten och åka på konferenser och kurser. Jag har varit ute på events och hemma på kontoret och skapat tidningar och annonser med mera. Trots det ringer min förenings ”callcentersäljare” upp mig och frågar om jag vill höja min månadsinbetalning, det vill säga min medlemsavgift.
När det händer känner jag mig kränkt! Ska inte mitt arbete värderas alls undrar jag då? Är det bara en tia mer i månaden som räknas i den förening jag lagt så mycket tid och arbete på?
Samtidigt föröker vi i styrelsen lokalt hitta nya styrelsemedlemmar utan att lyckas. I vår styrelse har många av oss suttit alltför länge egentligen. Det behövs nytt blod, nya entusiaster och nya idéer. Men var hittar man dem? Var finns de?
Nya eldsjälar?
Eldsjälarna jag träffat när jag varit ute brinner för det arbete de gör. De är fulla av idéer och vill jättemycket. Men de säger samtidigt samma sak. Var finns de nya entusiasterna som ska ta över när jag har gjort mitt?
Min mormors pappa var en eldsjäl. Han var en av de första socialdemokratiska riksdagsmännen och han var med och startade en nykterhetsorden när nykterhetsrörelsen drog igång. Som politiker gjorde han sig ett namn, jag minns att jag sett en gammal tidningsartikel om hans idé att bygga spårvagnslinjer i Borlänge. Där saknades inte idéerna!
Min morfar var också en pionjär. Han var vän till Lewi Petrus som var ”en förgrundsgestalt och ledare i den svenska Pingströrelsen”, ytterligare en ”folkrörelse”.
Folkrörelser idag?
Naturskyddsföreningen som är den förening jag lagt ner så mycket arbete i är i grunden också en ”folkrörelse”. Många har engagerade medlemmar har varit med och satt natur- och miljöfrågor på agendan i Sverige. Men hur blir det i framtiden när man anlitar säljare i ett callcenter som ringer upp aktiva medlemmar och ber dem betala mer?
Hur blir det när det inte finns tillräckligt många som vill vara aktiva i de lokala kretsarna längre, vart är den här ”folkrörelsen” på väg?
Jag tycker att riksstyrelsen i Stockholm gör ett superbra jobb på alla sätt. Men på något sätt känns det inte som om det finns så mycket till övers för oss här i Forshagakretsen. Det är inte bara callcentergrejen som gör att jag tycker det. Det är något jag har kännt när jag varit i kontakt med dem i egenskap av lokalt aktiv. Det känns som om man är till besvär mest, eller så får man inte tag i den man behöver prata med. Kanske räcker det med att man i fortsättningen betalar en hundralapp i månaden så sköter de sitt på rikskontoret i Stockholm med hjälp av den pengen?
Jag tror att världen har förändrats. Visst finns det eldsjälar som gör fantastiska dagsverken och utför under men finns det någon egentlig folkrörelse kvar undrar jag?
Älskar svensk landsbygd
Att träffa alla engagerade och energiska landsbygdsmänniskor på Landsbygdsriksdagen är en kick. Det har jag gjort två gånger. Kanske det är DÄR vi har dagens ”folkrörelse”? Det kanske är eldsjälarna som vill att landsbygden ska överleva och fortsätta leva som är det närmaste en folkrörelse vi kan komma idag?
Jag älskar vårt svenska landskap. Jag älskar skogarna, åkrarna, ängarna och sjöarna.
När jag bodde i Majorna i Göteborg älskade jag den stadsdelen och trivdes jättebra där. MEN jag längtade HELA tiden efter naturen och skogen. Slottskogen i all ära men en riktig skog är den inte, bara ett substitut.
Dyr villa husbil och Thailand
Att människor måste arbeta och tjäna pengar till brödfödan förstår jag. Men att man också måste bo flott, ha dyraste husbilen, båten och resa till Thailand varje vinter har jag svårare att förstå.
Visst skulle jag också gärna ha en husbil. Men jag har inga höga krav, för mig räcker det med att den är praktisk. Dagens husbilar kostar många gånger mer än en villa i Forshaga och ju längre norrut, desto fler villor får du för samma pris som en husbil kostar. Då kan jag börja fundera…
När en villa kostar tio miljoner i storstan och folk ser det som ett rimligt pris för ett boende trots att de kan hitta en lika fin villa med en tomt värd namnet för en bråkdel om de letar på landsbygden, hur tänker de?
Vart är vi på väg undrar jag då?
Anonymitet och trångboddhet i stället för livskvalitet
Jag tycker att landsbygden har så många stora värden. Här finns äkta livskvalitet med närhet till naturen. Det finns billiga hus och utrymme. Trots det lockar storstan allt fler. Varför?
Vad är det som lockar så ofantligt med att armbåga sig fram bland så många andra för att få något gjort? Vad är det som lockar med att vara anonym och bo i vad Tommy kallar ”fôlksilos”? En lägenhet är bara ett fack i en hög låda där en massa andra människor också bor i likadana lådor. Dessutom känner ingen sin granne i lådan bredvid? Vad är det som är så lockande med det?
Människor är ensamma mitt i trångboddheten i en storstad.
Här åker vi ner till ICA för att handla och hejar på nästan alla ibland känns det som. Att gå och handla här ger dessutom nästan alltid minst ett par skratt och minst ett par (triviala men dock) välmenta ord med någon man tycker om. Varför vill man leva dag ut och dag in anonym och ensam mitt bland folk i storstad när man kan ha det så här, undrar jag då?
Är det bilden av perfektionalism som reklamen, tv-serierna och dokusåporna ger av de rika och evigt leende, de som aldrig behöver tänka på pengar, är det vad de har som mål när de flyttar till stan?
Individuella mål i stället för folkliga
Är det kanske så att många som bor här i Värmland, på landsbygden, bara går och väntar på chansen att få dra till stan? Dra till anonymiteten och flytta in i sin lilla låda i det höga huset?
Väl där fortsätter de kanske att vänta och drömma om chansen att tjäna miljonerna och bli evigt leende och rika. Är det möjligheten att kunna köpa tiomiljonersvillan, tvåmiljonershusbilen och den lika dyra båten och sedan glassa i Thailand under vinterhalvåret som lockar?
Är det konstigt då att det inte finns en folkrörelse värd namnet med ideella mål? Vem vill lägga obetalt arbete på något som gäller samhälle och många människor på en gång när man kan ha det individuella målet att bli leende och rik?
…sorry, var bara tvungen att vara lite cynisk där!
Nu ska jag ta och betala in min hundring till de behövande så att jag kan fortsätta att lägga resten av pengarna på mig och mitt.
Hållbar värld mitt mål
Nä allvarligt talat så kommer jag nog alltid att fortsätta arbeta ideellt, utan att tjäna pengar på allt jag gör! Det kommer jag att fortsätta med… men kanske inte för Naturskyddsföreningen i evighet, men ett tag till i alla fall. Det finns andra sätt att arbeta för en hållbar värld som vi kan lämna över till barn och barnbarn! Men skulle det dyka upp några nya eldsjälar till styrelsen här i Forshaga så kanske jag får ny glöd och stannar kvar också…. man vet aldrig!
Average Rating