Jim Larsson skapade den här keramikfiguren någon gång på 80-talet.
0 0
Read Time:6 Minute, 31 Second

Ja nu sitter jag här och reflekterar över hur vi människor ofta fungerar i grupp. Tänker att konservatism kan gynna vissa och då blir dessa, ”vissa”, motståndare mot förändring eftersom den troligtvis skulle innebära förlorade positioner.

Informella ledare finns nog i alla grupper och verksamheter. De är duktiga på att få gruppens medlemmar att gå i en viss riktning utan att själva vara de som formellt har styrande positioner. Ska man upptäcka dem får man nästan byta glasögon, eller använda förstoringsglas. Ibland är de inte ens själva medvetna om sin informella makt. Så svåra kan de vara att upptäcka. Men de finns där.

Det finns också ofta en maktkamp internt inom de flesta grupper. Den pågår i det fördolda och ofta märks den inte alls för den som inte själv är gruppmedlem. Ibland förstår jag att det finns en sådan maktkamp när jag läser mellan raderna i tidningsartiklar och ibland förstår jag vad som pågår när människor berättar… Jo, jag har hört både informella ledare, förlorare och passiva medlemmar berätta. De har varit medlemmar i olika organisationer och de har berättat om sin arbetsplats, sin släkt eller andra grupperingar.

Erfarenheten av de här förhållandena har jag skaffat mig genom åren. Det började jag lära mig redan när jag gick i skolan, att det finns formell makt och informell makt. På gott och ont. Det gör ont i själen och ibland även fysiskt att bli mobbad och utstött. Den erfarenheten har jag fått.

I en skolklass, eller på en skolgård, lär vi oss hur andra människor fungerar och vi skaffar oss också egna roller. En del av oss blir duktiga på hur vi ska få som vi själva vill. Vissa av oss lär oss ta makten själva eller hur vi ska få gruppens respekt. En del av oss lär oss hur vi klarar oss utan att göra oss illa och utan att bli förlorarna i gruppen. Vi lär oss hur en del av våra klasskompisar och skolkamrater kan vara, hur de kan spela spel och ”hugga” i smyg för att själva klättra på den sociala rangstegen.

Jag har arbetat på flera olika arbetsplatser, i flera olika gruppsammanhang. Jag har suttit i styrelser på senare år och jag har vänner och bekanta som har berättat, både om egna engagemang och om egna erfarenheter från arbetsplatser. Kort sagt, det sociala spelet om positioner och makt pågår överallt.

En del av oss lärde oss kanske tidigt hur det går till att manipulera sig fram till ledande roller i grupperingar. Andra av oss ger aldrig upp kampen för idealen och får ständigt lida nederlag för att de inte anpassar sig och dansar efter de informella ledarnas visselpipor. Medan andra i gruppen håller upp ett blött finger och känner av åt vilket håll vinden blåser för att få veta riktningen de ska vända näsan mot. Mönstret är kvar sedan skolan, rollerna är de samma. Det är bara situationerna och gruppnamnen som växlar.

Själv har jag ofta utgjort hotet i organisationer på ett eller annat sätt. Ibland har jag varit en av nytänkarna som inte haft lust att tänka i invanda banor, som i stället kommit med nya sätt att se. Ibland har jag fattat egna beslut om att berätta ”innifrån”. Något som upprörde min dåvarande chef som hellre lade locket på och polerade utanpå för att upprätthålla en tjusig fasad medan misären pågick bak lyckta dörrar. Jo, jag kan vara den som gärna offrar mig själv för något jag tror kan förändras. Jag går gärna åt ett nytt håll också om det kan gynna målet med det jag arbetar för.

Ibland sopas brister in under en matta. Brister, som om de skulle lyftas fram i ljuset, skulle innebära att vissa maktpositioner skulle falla på en gång. (Det är tur vi har Uppdrag Granskning till exempel!) Brister som i exemplet ovan. När jag gjorde som jag gjorde fick jag vissa informella makthavare att också börja oroa sig för sina positioner. Det i sin tur fick till följd att jag till slut inte orkade mer, grupptrycket blev för stort. Mitt agerande fick för många positioner att skaka och för många informella ledare att få halvpanik över hotet om att förlora sina positioner. De agerade för att tysta mig och de lyckades.

Å allvarligt talat, tänk om vi alla skulle skita i att kämpa för att behålla och upprätthålla våra sociala positioner? Tänk om vi i stället skulle börja ägna oss åt att arbeta för att hitta kompromisserna och för att samarbeta och försöka tänka utanför den berömda boxen? Tänk om vi skulle ta och bli osjälviska och sätta våra medmänniskor och våra organisationers mål och syften före oss själva för en gångs skull…?

Jag tänker ibland på hur meningslöst det blir i vissa sammanhang när en grupp enbart fokuserar på att ordningen ska bestå så som den är och alltid har varit. Vad är det egentligen för mening med att samma människor ska sitta kvar på samma stolar och göra och säga samma saker som de alltid har sagt och gjort. Bara för att det alltid har varit så. Syftet blir ju i så fall bara att de som sitter där ska få behålla sina positioner. Inget kommer att förändras, eller förändringen kommer att gå väldigt långsamt.

Utåt sett har politiska partier, föreningar, arbetsorganisationer alltid syfte och mål. Många organisationer har stadgar som stakar ut verksamhetens mål och mening, ofta i högtravande och sirlig utsmyckade och vackra ordalag. Men internt, i gruppen som sitter i den styrande samlingen, händer det rätt ofta att det externa målet saknar någon större betydelse. Där är det i stället maktpositionerna och gruppens sociala struktur som har blivit huvudsyftet för gruppen. När en styrelsemedlem slutar gäller det för en noga utvald valberedning att hitta en ny styrelsemedlem som inte rubbar detta. Den tomma stolen behöver fyllas av en som inte utmanar och tänker nytt helt enkelt, för en sådan person utgör ett hot.

Nytänkande och utveckling innebär att det behövs dynamik i gruppens sammansättning. Men hade det varit vanligt så hade vi inte haft så många styrelseproffs och så många yrkespolitiker tror jag. Hade det varit så så hade gruppmedlemmarnas egna positioner fått en sekundär betydelse.

Jag är kanske cynisk nu men jag har blivit så besviken och ledsen så många gånger när jag har insett att syfte och mål med verksamheten ofta kommer i andra hand. Att makten och den egna positionen är viktigare än alla vackra ord om verksamhtens mål och mening.

Ja, jag har upplevt det så i alla fall, som att syfte och mål blivit pjäser i ett maktspel i stället för att användas som karta och kompass.

Titta bara på politikerna på riksnivå, de väljer sakfrågor efter hur strategiskt viktiga de är för nästa väljarbarometer och för hur nära inpå valet de dyker upp. Sakfrågor kan vara hur viktiga som helst för dem det handlar om, men har de ingen strategisk betydelse för partiets maktposition så får de vänta.

Innerst inne anser jag att politik borde handla om ideologi, inte om position i SIFO-mätningar. Jag tycker också att stadgarna i en förening borde vara karta och kompass för verksamheten på samma sätt som att myndighetsutövning ska vara kristalliserad demokrati. Vad menade jag nu? Jo att vi vanliga dödliga väljer våra politiker som i sin tur stiftar lagar i vårt ställe. Lagar som i sin tur ska styra hur vårt samhälle fungerar, det vill säga bland annat hur myndigheterna agerar.

Jag har då INTE valt att vissa av våra myndigheter ska agera så hjärtlöst som de gör idag. Så mycket förstår jag att det i stället handlar om positioner bland makthavare, om positioner bland partierna sinsemellan. Det är DÄRFÖR vi får de myndigheter och de styrande grupperingar vi har. Det handlar inte om verksamheten eller om ideologi, det handlar om makt.

Nä nu ska jag sluta skriva…. Jag har faktiskt annat att göra.

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %
Cicci Wik
cicci@cvea.se

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.