Hur då så här? Ja, så här egocentrerade. Så här misstänksamma? Hur gick det till när vi slutade bry oss om varandra, andra och när försvann empatin och omsorgen om andra människor? När slutade vi tro på gemenskap och när slutade vi ge till behövande i stället för att bara roffa åt oss?
– Vad menar hon nu, tänker du?
Jo, hur kommer det sig att så många kan ge sitt stöd åt ”det där partiet”? Vad grundar de sitt stöd på och varför kan de säga sig stödja ett sånt parti…?
Hur kommer det sig att jag nyligen hört människor säga:
– Jag gillar inte bidrag. De som får sånt blir bara lata och orkar inte göra något åt sig själva.
– Hur kan vi betala så mycket skatt i det här landet? Vem får de pengarna?
Hur kan vi ha en skolminister som inte förstår att det inte går att effektivisera och rationalisera bort stödpersonal och extra personal i skolan?
Varför har vi plötsligt fått en socialförsäkring i det här landet som misstänkliggör alla och envar.
– Är du sjuk, säger de, bevisa det då? Va, menar du att du har läkarintyg, nä DET kan vi inte godta. Du ska jobba och skaffa dig lön och inte vara sjuk.
– Arbetslös? Varför det, är du lat eller…?
– Men vad säger du, har du råkat i ekonomisk knipa? Jo, men det var väl synd da men HÄR finns inga möjligheter för dig att få något bidrag i alla fall. Ska du ha det skulle du redan varit inne i systemet, vi tar inte in nya här.
…hur blev vi sådana i det här landet?
Jag har fått en uppfostran som gått ut på att hjälpa när jag kan. Jag har fått lära mig att vi är lika vi människor, oavsett ursprung, ras, pengar på banken eller utbildningsnivå. Människor är vi allihop och vi är individer med varsitt levnadsöde vare sig vi är utfattiga, rika, araber, kineser, svenskar, samer eller romer. Människor är vi.
Jag blir förtvivlat ledsen när jag hör hur folk pratar. När det är mångkulturen som är roten till allt ont. När det ”daltas” med socialt missanpassade individer som i stället borde ha livstids fängelse. Jag blir förtvivlad när någon pratar nedlåtande om någon annan, oavsett vem det vara månde.
Hur det nu än är så är inte alla människor kloka, starka, lyckliga och klarar av alla kriser i livet. Jo, det är så jag ser det. Vi hamnar allihop i kriser på livets stig men alla har inte samma styrka. De som faller på vägen och gör dumma saker, begår brott, super bort sitt jobb, sin familj och sina vänner har inte gjort det för att reta alla oss andra. De har inte gjort det för att de borde utrotas själva så att alla vi starka, lyckliga och lyckade individer kan ta över på jorden.
Nej, jag vet att många av dem som lider i den här världen kanske har dragit sin egen olycka över sig av olika anledningar. Men icke desto mindre är de människor av kött och blod. Människor som behöver få älska och bli älskade trots att det gått som det gått med dem.
Du kan inte sitta där på din höga häst och se ner på dem och tycka att de får skylla sig själva när de ligger ute mitt i vintern och fryser ihjäl för att de inte får hjälp av oss lyckliga och starka och lyckade individer. Det kan du bara inte göra utan att du borde ha dåligt samvete.
Samvete ja, det är en öm punkt har jag märkt.
Har du samvete?
Jag tycker mig märka att det är en bristvara ibland. I stället handlar det om att köra över, inte bry sig, ta sig fram över andras döda kroppar och sko sig så mycket det bara går och sedan misstänksamt vakta det man lyckats roffa åt sig.
Jag frågar igen, hur blev vi så här…?
Så går mina funderingar när jag ser vad människor gör mot varandra. När jag hör om vilket stöd ”det där partiet” får i det här landet. Då tänker jag att min mormor, morfar och min mormors pappa är lyckliga som slipper se och höra det här nu. Men JAG är ledsen och det gör ont i själen!
…klicka på orden om du inte vet vad de betyder. Själv försöker jag vara sådan jag vill att andra ska vara mot mig. Jag försöker vara så osjälvisk jag bara kan och klarar att vara utan att förlora mig själv. För den jag är behöver jag ha för att vara så som jag vill vara. Det är när jag förlorar min inre sanning, min inre ambition, det är då jag blir sådan jag inte vill vara.
Därför är det viktigt att först göra en djupdykning i sig själv tror jag. Där inne någonstans finns det nog ett samvete hos de flesta och det är samvetet som säger vad som är rätt och fel. Det är så jag ser det…
Men hur blev vi så här samvetslösa i det här samhället? Hur gick det till när ”sköt dig själv och skit i andra” blev vårt motto i det här landet?
Varför och vad kommer framtiden att ha med sig i ett land, i en värld, där starkast vinner och den som inte orkar får skylla sig själv…?