0
0
… kan bli både glädjefyllt och lite sentimentalt. Så blev det för mig när jag kom till Duvnäs nu. Förra gången jag var där var 2004 och då rann tårarna…
Tommy och jag var i Duvnäs på vår lilla campingsemester 2004 och nu har jag varit där igen. När jag kommer dit då ser jag mormor stå på skogsverandan och vinka välkomnande och jag mindes hur hon stekte pannkakor på vedspisen.
Jag hörde tant Annas dova röst när hon sa ”Ja, käri va gale!” och slog sina handflator mot knäna sittande på en pall i köket och jag kommer ihåg hennes städrocksklänning och snusnäsduken hon hade på huvudet.
Jag kände doften av vedspis och gammalt hus som alltid mötte besökare när de kom innanför dörren.
Jag hörde det röda kylskåpet, hur det drog igång maskineriet för att kyla.
Jag återupplevde den härliga vetebrödsdoften i skafferiet och jag såg de gula brödkorgarna med jo-jo-bullar och rågkakor.
Jag mindes hur det kändes att sitta på verandan mot uthuset en morgon och dricka te, äta rågkaka med ost och titta på flugsnapparen som flög fram och tillbaka till boet i trossbotten mellan köket och rummet ovanför.
En sommarkväll, när det fortfarande var ljust, borstade vi tänderna på andra våningen och tävlade om vem som kunde spruta vattnet längst ut genom fönstret. Tandborsten i ena handen och en mugg med vatten i den andra…
När natten kom minns jag hur jag låg i skogsrummet och lyssnade på den ensamma nattfågeln där ute. Ibland kom tåget och innan det passerade bron vid Långsjön tutade det.
Sedan hördes det speciella ljudet som blev när brona passerades och hur det kom närmare och for över viadukten nere vid Berglunds.
Jag kommer ihåg hur vi satt under granarna och grillade korv i mammas hemmatillverkade grill.
På en stubbe intill den steniga och guppiga uppfarten mot vita villan stod en stor gryta med sommarblommor som välkomnade besökaren.
Jag minns de tyska turisterna som hyrde i härbret och jag minns det årliga besöket av farbror Villy.
Han som varje år på brett dalmål alltid påpekade att man hade vuxit och blivit stor sedan sist…
Jag minns tant Inga-Britta och farbror Lennart som satt på sina stålrörsstolar med gula och röda plastband utanför det lilla röda huset nedanför vita villan.
Te-kopparna som fanns i deras hus står i vårt kök här på Lingonstigen. Vi använder dem aldrig men jag har inte hjärta att slänga dem, jag minns ju hur gott teet smakade i dem när de bjöd på en kopp.
Duvnäshattarna, de man skulle ha på sig som skydd mot myggen och alla badmintonracketarna som hängde på spikar alldeles innanför dörren mot skogsverandan. Varje år satte mormor upp en stor oljemålning där ute på den verandan.
Det var ett naturmotiv och bänkarna var grönmålade där ute. När det kom en åskskur var det SÅ mysigt att sitta där medan det smattrade öronbedövande på verandataket och forsade ner över gårdsplanen.
Längst upp på gårdsplanen fanns två björkar och mellan dem hängde min gunga. Till höger, nära stigen till dasset fanns Cattis gunga. Stigen till dasset ja, där fick man lyfta på fötterna så att man inte snubblade över någon av rötterna som slingrade sig över stigen.
Inne på dass fanns tre hål. Ett stort ett något mindre och ett väldigt litet med två trappsteg.
Över vart och ett av dem låg masonitlock och naturligtvis satt det plancher med kungafamiljen, fäbodbilder och fågelarter där inne.
Men om man inte ville titta på dem kunde man titta ut genom den öppna dörren och njuta av alla lupinerna.
Oj, å nu har jag BARA skrivit om minnen jag har från vita villan…. Det finns ju två härbren där också. Det ena är Berts, där har jag inte SÅ många minnen.
Men i det andra, som är moster Ingelas, bodde vi några sommarlov. Mamma hade det som ”sitt” ett tag.
Utanför det fanns förr en rönn som jag gjorde en häst i. Jo, det är sant, jag knöt ihop några grenar och trädde en strumpa över framänden. En strumpa som fick knappar till ögon och som jag fick till öron på också har jag för mig.
Sedan ställde jag en pall under grenarna och så var det bara att sitta upp på hästen… 🙂
Helena var med mig till Duvnäs flera sommarlov några veckor. När inte mamma var med sov vi i rummet mitt emot skogsrummet. Där inne stod två järnsängar ihop som en dubbelsäng.
Det stod en stor byrå med en jättespegel ovanför där inne och i taket hängde en ljuskrona från förr. Men ljuset var skarpt från den lampan.
Ofta spelade vi kort och pratade och skrattade så att mormor till slut fick säga till oss… och inte bara en gång utan många.
När mamma var med sov vi ofta i härbret. En gång hade vi med oss en liten pocketbok med instruktioner om hur man blir en häxa.
Det var en hel rad ritualer som man skulle gå igenom. Det jag minns bäst var att man skulle tälja en gubbe av en gurka. Den skulle sedan begravas på ett visst avstånd från sängen där man sov på natten…
Så egentligen är vi väl häxor, jag och Helena! 🙂
Jag minns också hur mormor och moster Leine grät och vakade vid telefonen medan jag och mina syskon satt vid matsalsbordet och ritade.
Jag minns att ingen sa något men det gick ju inte att ta miste på att något var riktigt fel och att det hade med mamma att göra visste jag också.
Jag har ett svagt minne av att hon kom till Duvnäs och att ambulansen fick hämta henne, att hon till slut hamnade i Örebro.
När hon kom till Duvnäs hade hon Christer med sig.
Hon fick feber på sommaren och ingen förstod varför. Men till slut förstod de att det var hennes njurar det var fel på men då hade det gått så långt att hon höll på att dö.
Som av ett mirakel, eller med hjälp av mormors och moster Leines böner och gråt, lyckades läkarna rädda henne.
Jag tror det var ett år efter att hon först blev sjuk som hon fick en njure av moster Ingela och sedan var hon nästan frisk i många år.
1991 blev hon sjuk igen och de sista åren fick hon en ny njure igen och sedan dialysbehandling.
Hm, man nu var det Duvnäs det handlade om.
Min mormors pappa, Erik Dahlberg, köpte tomten och en barack när mormor var fyra år.
Under årens lopp byggdes huset till och på och sedan kom de två härbrena som jag tror hämtades någonstans…. hm…
Det har varit pensionat i Duvnäs som mormor och hennes mamma, Hilda Dahlberg, drev.
Många stora kalas har hållits i Duvnäs och de två kalas jag minns bäst är mormors 75-årskalas och Ingelas och Bengts bröllop.
Hela gårdsplanen var full av folk och mina mostrar spelade och sjöng, naturligtvis med egna sångtexter. Jag tror jag har sången de skrev till mormors födelsedag någonstans…
….ja, vid närmare eftertanke skulle jag kunna skriva en hel minnesblogg bara om Duvnäs!
Denna plats på jorden som jag älskade så högt när jag var liten. Denna plats på jorden som har förändrats så mycket sedan dess, som aldrig blir som det var förr igen.
När vi kom dit nu hade skogen huggits ut runt vita villan och intill Berts härbre. Så fult, stora sår i den natur som omringat husen.
Intill Berts härbre såg det ut att kunna bli tomter kanske, det är ju bra. Tillväxt är aldrig fel. Vi såg att det var någon hemma i vita villan så vi gick aldrig dit den här gången. Men den nya ägaren kanske ville ha mer sol.
För när mormors stora granar var kvar fanns det inte mycket sol på gårdsplanen. Solen fanns på kvällsverandan på eftermiddagen och på morgonverandan på morgonen. Aldrig på skogsverandan.
Vi gick till Långsjön också och det gjorde vi sist vi var där också. Numera är det mycket säkrare att ta sig dit eftersom man slipper skynda sig över bron på fyra plankor intill spåren.
Det finns en gång- och cykelväg avdelad från tågen nu. Bron som förr var till stor del av trä är ny och i betong.
Kanske förtar det spänningen, men jag minns ju hur jag fick fötterna fulla av flisor en gång då vi fick springa för att hinna av bron innan tåget kom…
Rastastugan ser ut som förr, nästan, men där fanns inga jo-jo-bullar längre. Jag undrar om det går att köpa sådana någonstans…? Troligtvis inte…
Fler bilder från Duvnäs 2012 finns i det här webbalbumet >>
Average Rating