0 0
Read Time:5 Minute, 15 Second

Ibland måste jag fundera lite innan jag arbetar och idag är det en sådan dag.

Hur kommer det sig att det jag säger då och då får en helt annan innebörd än den JAG hade med det jag sa?

Om jag påpekar att himlen är blå, har jag då samtidigt sagt att jag är förbannad för att det inte regnar?

Om jag säger att jag skulle vilja åka bort, har jag då samtidigt sagt att jag vantrivs där jag är?

Om jag säger att jag skulle vilja ha en kopp kaffe, har jag då samtidigt sagt att jag avskyr te?

Trött!

Ja… ungefär så kan det vara ibland. Jag påpekar något och har då genast sagt något liknande detta här ovan. Men hur går det till?

Bara för att jag vill ha kaffe så betyder inte det att jag absolut aldrig never ever dricker te! Det betyder ju BARA att jag just nu skulle vilja ha kaffe och inget annat!

Ofta blir jag trött på hur människor kan generalisera och ”veta” så mycket. Om andra människor för att de har vissa kläder eller pratar på ett visst sätt. Om alla individer i en folkgrupp, som till exempel invandrare. Om hur alla homosexuella fungerar och lever och vill… Ja listan kan göras lång!

Det är samma trötthet jag kan känna när jag påstås ha sagt något jag aldrig sa!

Tolkningar

Men det handlar om tolkningar. Om slutsatser den som tolkar har gjort och som han eller hon sedan utgår ifrån… nu ska det i sanningens namn även påpekas att det oftare är en ”han” som läser in annat i det jag säger än en ”hon”…

Rollfördelningar är också ganska tröttsamma. Varför är en person god och en annan ond? Vem avgör att den ena är det ena och den andra det andra?

Och nu ska jag generalisera!

Ofta hör man hur kvinnor bär på skuld och det gör jag också. Ibland kan jag bli SÅÅ arg på mig själv för att jag gör det. Men hur kommer det sig att vi lägger skulden på oss själva, eller gör vi det? Är det inte så att vi FÅR den?

När jag kör bil kan jag ibland sitta och fundera över sånt här. Eva fick skulden i Eden när hon tog den förbjudna frukten. Men vem skrev, dikterade bibeln? Ja inte var det en kvinna, det kan jag garantera!

Andra kvinnor lockar ofta gifta män men de är förbjuden frukt för dem. Kvinnor är lockande och alltså bär de skulden för att de lockar männen, eller? I Värmland finns skogsrån som är vackra och inte vill annat än att lura männen.
Är det denna kvinnobild som tolkningsföreträdaren bär med sig? Tro sjutton att vi kvinnor bär skulden när vi gör på det viset?

Men på senare tid har även män fått skuld, det är oftast som är pedofiler även om det tydligen finns en och annan kvinna.

Det män som våldtar och det är män som slår kvinnor!

Delad total skuld?

Men delar vi den totala skuldbördan för det? Nej, för de män som inte är pedofiler, slår sina kvinnor eller låter sig lockas av andra kvinnor är alltid oskyldiga. Vi kvinnor däremot bär fortfarande skulden… eller?

Det är vi som har pms och är oberäkneliga. Det är vi som gnäller, tjatar och ställer krav. Det är vårt fel om hemmet inte är tipptopp städat (för även om det är mannen i ett hushåll som sköter detta så ger shablonen kvinnor skulden).

Det är vårt fel om inte barnen blir riktigt uppfostrade, har hela och rena kläder och inte får näringsriktig mat.

Det betyder att om barnen växer upp och inte blir bra individer, de kanske blir kriminella, får ämnesomsättningsfel, en ouppfostrad attityd eller något annat som kan skyllas på barndomen så är det kvinnornas fel…eller?

Vedertagna sanningar

Ibland verkar det som om vissa personer har en benägenhet att göra en första bedömning där de gör en tolkning som de sedan står fast vid, det blir den som blir den vedertagna sanningen därefter.

Denna sanning är inte det minsta flexibel. Det går INTE att se saken, personen eller företeelsen på NÅGOT annat sätt och det kommer aldrig att förändras. Varken över tid eller på något annat sätt. Det som en gång blev bestämt och sorterat kan aldrig utvecklas, aldrig ses från något annat håll. Det är som det är när det en gång för alla tolkats.

Kanske är det därför vi människor är så tvärsäkra på att vår vetenskap har full koll hela tiden, att vi ser oss som herrar över livet självt till och med?

Kanske är det därför vi kvinnor får bära skulden?

Kanske är det därför jag säger annat än det jag säger när jag vill ha kaffe? Men i så fall, vad är det för vedertagen sanning som finns om mig kan jag undra då? Varför säger jag alltid att jag avskyr, hatar, tycker illa om en annan sak när jag säger att jag tycker om något? Är jag verkligen en så negativ person?

Jag måste ju dessutom vara en person som ständigt försöker missleda andra genom att säga en sak och mena något helt annat?

Det måste ju bero på att jag döljer min onda sida så fort jag försöker säga något? HAR jag över huvudtaget en god sida kan jag ju fråga mig då?

Menar jag ALDRIG något av det jag säger att jag tycker om?

Kan jag ALDRIG göra ett objektivt uttalande? ÄR jag ständigt subjektiv, även när jag säger att himlen är blå?

Hur säger jag vad jag menar?

Om jag alltid säger att jag tycker illa om något eller ifrågasätter något när jag säger att det är si eller så så kan jag börja undra om det finns något sätt för mig att säkerställa det jag VILL säga?

Jag kanske till och med börjar undra om jag själv bär skulden till att jag inte kan vara objektiv och ärlig?

Eller kan det vara så att jag blir tolkad som f-n läser bibeln? Att den som gör tolkningen låst sig i sin vedertagna sanning?

Den sanningen kanske inte ens handlar om mig när det kommer till kritan?

Det kanske är så att den som tolkar inte har mod att tro på det jag säger utan i stället MÅSTE tolka om det till något annat…?

Eller…?

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.