0 0
Read Time:6 Minute, 10 Second

Varför gör vi människor så? Vi ”pinkar in” och tycker att det är vårt och sedan vaktar vi vad det vara månde så att ingen annan gör intrång där. Så gör vi som individer och så gör vi lokalt i byar, styrelser, på arbetsplatser och nationellt.

När det gäller ett lands gränser blir det ganska fel med tanke på hur världen ser ut idag. 

I vårt lilla land, Sverige, kan vi inte försörja vår egen befolkning när det gäller mat längre. Vi måste ha gränserna öppna för transporter av alla de slag för att vi inte kan överleva annars. Det är inte lönsamt att producera livsmedel i Sverige längre, bönderna blir färre och industrin flyttar utomlands.

Däremot finns det flis att göra genom att importera och låta maten fara runt halva klotet några gånger innan den kommer hit där vi kan köpa den för en billigare peng än om den producerats nästgårds (hur nu denna ekvation hänger ihop).

Ändå får ett protektionistiskt parti allt fler röster i det här landet??? Hur ska vi kunna vara protektionister i Sverige och bevaka våra gränser så att ingen annan gör intrång när vi är tvungna att ha hit både varor och folk från andra håll i världen för att kunna överleva?

Nationellt borde vi vara stolta över vårt fina land men måste vi kasta ut alla som är ”olika” oss bara för det?

Men det var egentligen inte så jag menade när jag började skriva. Jag tänkte främst på att vi människor pinkar in och bevakar det vi håller på med också.

Jag har skrivit om positionering förut. Det är många som vaktar sin position till varje pris och det är då protektionismen kommer fram.

Ibland upplever jag att det finns de som ”äger” det som de sysselsätter sig med. Det blir svårt för andra att vara med och hjälpa till då om den som pinkat in saken vill ha full koll.

Jag har svårt att förstå det här beteendet. Själv anser att jag att det enda jag äger är min egen person och mina egna val i livet. Jag äger också mitt ansvar gentemot andra människor och planeten vi bor på. Men jag kan inte styra vad andra människor gör, eller hur de gör det.

Det jag arbetar med äger jag inte. Det finns alltid de som gör samma sak minst lika bra som jag. Nyligen blev jag kallad ”nyckelperson” och om jag förstod saken rätt var det kunskaper jag har inom vissa områden som gjorde mig till en sådan. Men äger jag den kunskapen…? Nej, det gör jag inte. Jag förvaltar den och jag använder den, många gånger inte för MIN skull utan för alla andras. Visst måste jag ha tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen men jag behöver inte bli rik i pengar. För min del räcker det långt att kunna överleva och det bästa är när jag blir rik på alla andra sätt.

Det finns en rikedom i att arbeta mot mål som inte bara gäller mig och min person utan hela samhället. Att få göra det tillsammans med andra i gemenskap och glädje över att se utvecklingen gå framåt är också en rikedom som är värd mer än pengar.

Om jag är med i ett projekt tillsammans med andra så anser inte jag att ”vi” äger projektet och behöver bevaka gränserna så att ingen annan inkräktar. Jag kan i stället tycka att ett projekt vars syfte är allas äger sig självt egentligen.

Vem som gör vad spelar ingen roll. Det är vad det blir som spelar roll. Inte VEM som gör så att det blir så.

Jag är gärna med och hjälper till, arbetar mot samma mål, om jag tycker att målet är bra för många… Men det är ofta vid sådana tillfällen som jag ibland stöter på patrull. Det är inte alltid jag FÅR vara med eftersom det då och då finns de som tycker att jag då inkräktar på någon annans ”ägor” och därför utgör ett hot mot det inpinkade reviret.

På alla områden där människor gör saker så finns de där personerna som är mer protektionistiska än andra. De som upplever sin omgivning som hotfull. Så länge har full kontroll själva är de nöjda. Det är ju ändå de som ”vet hur det ska vara”.

…sedan finns det naturligtvis människor som positionerar sig själva också och som sedan till varje pris ska stå kvar där de ställt sig. Oavsett om det finns andra som kan göra jobbet minst lika bra. De personerna brukar inte tycka om när utvecklingen går mot förändring av något som de varit med och skapat. Ofta blir de även blinda för att de flesta andra ser saken med andra glasögon än de som de själva har på näsan.

Ja, jag vet, detta låter negativt… men jag blir så trött på det mänskliga beteendets baksidor ibland. Jag blir så trött på att ärlighet väljs bort när det finns andra sätt att nå mål. Jag blir så trött på att det ibland är så svårt att se saker på ett mindre egennyttigt sätt. Jag blir oerhört trött på allt som jag upplever som egoism, egennytta, positionering, protektionism!! Alla de begreppen är bromsklossar när det gäller positiv utveckling tycker jag.

Jo, visst kan det vara bra med eftertanke och reflektion och då är det viktigt att bromsa. Men måste man dra åt säcken och stänga dörren så att inget nytt ljus kan falla på saker och ting?

Det måste väl, för 17 gubbar vara bättre att vidga vyerna och se saker ur fler synvinklar än den egna? Visst måste det framför allt vara bättre att lita på andra människor än att alltid tro att de är ondsinta?

Ibland tycker inte jag att det är så konstigt att utveckling och framåtskridande går trögt när det ska vaktas i det inpinkade reviret i så hög grad! Det vore ju fruktansvärt om det skulle invaderas av ”oliktänkande”, hemska tanke!! Eller? För inte kan det finnas fler sätt att se än de som redan är kända…?

Jag vill hellre vara visionär och jag vill jobba för framtiden! Jag tror på saker och jag önskar saker! Jag vill oftast MYCKET GÄRNA hjälpa till. Men ibland tryter orken.

Den senaste veckan har jag fått uppleva hur andra människor, som på många sätt är precis som jag,  hamnat i jobbiga situationer där de blivit bemötta av både protektionister och positionister. Med det menar jag människor som själva anser att de har monopol på att veta vad ”rätt sätt” är. En del av dem har till och med egentillverkad licens i att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt, för allt och alla.

Men som psykologdotter, (jag antar att det är därför), ser jag ofta det som de själva inte ser. Jag ser att det finns en underliggande anledning för dem att göra som de gör och det kan ge mig dålig smak i munnen och sorg i sinnet…

…som det känns nu alltså!

*suck*

Måste faktiskt lägga till att jag själv inte är perfekt, långt ifrån. Jag gör helt säkert saker med underliggande anledningar som min älskade psykologmamma hade kunnat berätta för mig om hon varit i livet. Jag saknar de samtalen mer än någonsin när det känns som det gör just nu. Hon hade en förmåga att hjälpa mig se saker och människor i ett nytt ljus som inte var så tydligt för mig mig själv alla gånger…

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.