Att hantera rädsla

Read Time:6 Minute, 12 Second

…igår läste jag en liten artikel/insändare från Lars Lerin. När jag länkade ut den i min Facebookprofil så uppstod en liten ordväxling där som fick mig att fundera mera…

En kommentar jag fick från Tommy Ledberg efterlyste ord som jag kopplar till politiken och invandrarpolitiken i synnerhet. Men jag uppfattade aldrig att de orden hade med saken att göra, i alla fall inte som jag uppfattade Lars Lerin…

Tommy skrev:
” Lars Lerin borde kanske öppna ögonen innan han besvarar en artilkel med ren okunskap om ämnet. Att han inte fick in ”främlingsfientlighet” ”rasister” ”Breivik” och ”SD” i sin artikel var ju förvånande.”

Jag svarade:
” ‎…de orden tycker inte jag passar här. Det handlar mer om personlig inställning till vad det innebär att vara svensk som jag fattar det, inte om de begreppen. Jag håller särskilt med om slutklämmen, ”Om det ska kallas feghet och mesighet att hellre fria än fälla, att hellre önska gott än ont, då är jag stolt över att vara blåögd svensk.”…..”

…när jag funderar vidare på saken så tycker jag nog kanske att detta handlar om olika dimensioner. Den personliga inställningen är en dimension och politiken en helt annan. Men det är individerna som i ett kollektiv skapar politiken. Om det är vanligare med en personlig inställning än en annan så får det politiska konsekvenser och det är DÅ de där begreppen kan komma fram tror jag….

När rädslan kräver försvar hårdnar den kollektiva dimensionen…

Kanhända är det så att vi som individer har fattat beslut om hur vi ska hantera våra medmänniskor och andra vi möter i livet. Medvetna beslut eller omedvetna.

En del av oss har svårt att hantera känsliga situationer och då kan det kännas bra att kunna hålla faktorer som skapar osäkerhet på minst en armlängds avstånd.

Ett bra sätt att göra det på är att vara misstänksam och ana ugglor i mossen för det mesta, även där det inte finns några.

Ett annat sätt att hantera svåra situationer är att göra som jag gjorde för snart 20 år sedan. Då fick jag nog. Jag tröttnade på intrigmakeri, skitsnack och annat som människor kan hålla på med och som bara gör ont. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag skulle vägra tro andra om ont. INGEN skulle hädanefter vara en ond människa i mina ögon.

Igår hörde jag en replik i tv, ”..det finns många goda människor som gör onda handlingar..”. Ja, men jag vägrar tro att någon föds ondsint och är det till sin död. Ingen är svart eller vit, ängel eller djävul. Vi begår misstag, vi tänker inte alltid rätt från början och vi utgår ifrån en massa (korkade) fördomar och (dumma) förutfattade meningar men ingen av oss vill egentligen vara en dålig människa och göra onda saker. Inte EGENTLIGEN!

Jag fattade beslutet att hantera mina medmänniskor med utgångspunkt från detta! Det blev min inställning till hur jag skulle förhålla mig till min omgivning.

Å vet ni vad? Jo, livet blev SÅÅÅÅÅ mycket lättare och jag blev SÅÅÅÅÅ mycket mindre rädd för andra människor.

Rädslan

Rädsla är ett gissel egentligen. Är vi rädda så bygger vi försvar och det försvar vi bygger skrämmer våra medmänniskor, eller håller dem på avstånd från oss själva så att de inte ser vilka vi egentligen är innerst inne. Det skapar i sin tur rädsla hos den som inte förstår, som inte ser vem du är… en rädsla som till slut kräver försvar. Det blir ringar på vattenytan av det, har du tänkt på det…?

Är du fientlig mot någon blir du bemött på samma sätt av den du bemöter så.

Ler du och är vänlig har den du möter svårt att fortsätta vara fientlig, eller hur…?

Det är så det fungerar, det är inte bara ett av Guds tio budord. För egentligen bygger ju buden i bibeln på hur vi människor fungerar och så fungerade vi innan bibeln skrevs. Vi speglar varandra.

Är du vänlig mot mig är jag vänlig tillbaka, men om du inte är det så är jag vänlig ändå om jag kan. DET är mitt förhållningssätt och det har jag valt själv. Det är ingen som har sagt åt mig att jag ska vara sådan. Jag hade lika gärna kunnat vara misstänksam mot allt och alla.

Så är det, jag jobbar på att inte låta mig provoceras av dig om du är misstänksam mot mig, Om du pratar skit om andra när jag är med, om du försöker spela schack med dina medmänniskor för att vinna något till ditt ego, så vill inte jag bli provocerad. Men en sak ska du ha klart för dig, jag tänker heller inte delta om jag kan undvika det! Dessutom kan det hända att jag talar om för dig vad jag tycker om att du väljer att göra så! För det är ditt val att prata skit om du gör det och det är ditt val om du väljer att hänsynslöst använda dig av andra människor för att uppnå dina mål. Då får du också stå för det om du gör det!

Ingen kan undvika att själv prata skit och vara egocentrerad, tänker du. Kanske har du rätt! Ibland luras vi att tro att det vi gör, det gör vi av godo men det blir i stället av ondo. Ingen av oss går säker, inte ens jag… vi kan alla begå ”onda handlingar” utan att det ens var vår mening från början!

Då är det lilla ordet ”förlåt” väldigt användbart! Men du måste förstå att det inte är det samma som att tappa ansiktet!

Tappa ansiktet

Många av oss är så rädda att erkänna att vi gjort fel eller har fel att vi till varje pris håller fast vid det vi sagt och gjort. En del av oss går till ytterligheter och inser inte själva hur dumt det blir. När prestigen får gå i första rummet kan det bli hur tokigt som helst.

Jag fick en insikt nyligen. Jag är inte rädd att bli övergiven och jag är inte rädd för att inte bli älskad. Men jag är rädd för att bli sårad.

Inom mig är jag stark. Jag känner mig nog mest hemma inne i mig själv brukar jag säga. Inte på en plats alltså utan i mig själv. Kanske är det en förutsättning för att inte vara rädd att blotta sig, att erkänna att man har fel och brister och inte alltid har rätt.

Men som jag skrev här ovan, rädslan skapar behov av försvar mot det som rädslan uppstår från. Rädsla att tappa ansiktet kan skapa ett försvar som består av prestige. Att till varje pris aldrig någonsin visa sig svag, visa att det egna handlandet kan ha varit fel. Det finns inga felfria människor och det vet nog de allra flesta, därför blir det ganska fånigt när prestigen får gå före förnuftet.

Jag är rädd för att bli sårad, särskilt av människor som jag älskar. Men jag vill inte bygga försvar och jag hoppas att jag kan rasera försvarsmurarna och i stället tala om ifall jag känner mig sårad…