0
0
…tänk att detta är ett återkommande tema i mitt liv tror jag, vems verklighet är sann. Vem äger sanningen?
(Rubens öga får illustrera det här blogginlägget oxå…)
Det finns tillfällen då jag tycker att det känns som om andra människor äger en sanning om mig som jag inte själv känner igen. De serverar mig den som om den vore en självklarhet för mig men jag känner mig som en figur i en Kafkabok när de kommer igång med sitt. Jag känner inte igen mig i vad de anser vara sant.
I min uppfostran fick jag ett psykologiskt sätt att se andra människor. Naturligt när jag har uppfostrats av en psykolog. I min värld bygger vi alla den grund vi står på, var och en för sig. I den finns vår egen personliga tolkning av världen, vår egen personligt tolkade historia och vår egen syn på vilken roll vi fått i universum, i familjen och som individer.
Lägger man till journalistens objektiva blick så inser man att vi, var och en av oss, alla äger vår egen sanning. Alla är vi begåvade med ett eget sätt att uppfatta och se världen omkring oss och det gör oss olika… vi är individer med vårt eget individuella sätt att se.
Många har åsikter om andras uppfattningar i allt och inget. De tror att de VET hur andra BÖR uppfatta sig själva och världen omkring dem. Men ingen kan uppfatta åt någon annan. Där finns en stor skillnad som inte alla har förstått.
Det är när jag möter en person som vet hur jag ska uppfatta mig själv och världen som jag känner mig som en Kafkafigur. De där personerna tar ifrån mig min egen historia. De tar min egen grund och min personliga bild av mig själv. De skrotar dem som om allt är falskt. De byter ut den mot något DE ser som MIN ”sanna” bild av vem jag är och vad jag borde anse om mig själv och min världsbild.
Men jag har upplevt mitt liv på mitt sätt. Jag har mina minnen, jag har lärt mig av det JAG har upplevt. Jag har format den jag är med hjälp av det som jag har mött i livet. Ingen annan kan därför komma och säga att jag är något annat än det jag är, någon annan än den jag är… Jag ser världen med MINA glasögon och med MINA ögon där bakom. Alla andra ser världen på SITT sätt och jag ser den på mitt. Varför ska det vara så svårt att förstå..?
Har man levt så länge som jag har gjort nu så har man hunnit bli, varför ska det vara så svårt att acceptera? Det är ingen idé att försöka tvinga mig att bli något jag inte är, aldrig har varit och heller aldrig kommer att bli. Det man inte KAN förändra får man acceptera. Vi har var och en våra egna uppfattningar och varför ska det vara så svårt att förstå…?
Jag försöker respektera andra och deras syn på världen och jag har absolut ingen vilja att göra om människor omkring mig. På det sättet vill jag också bli behandlad, jag vill bli respekterad för den jag har blivit, jag vill behålla mina minnen bakåt i tiden som den sanning jag har upplevt. Försök inte göra om mig. Jag kan ändå aldrig se världen med DINA ögon, ska det vara så svårt att förstå?
Average Rating