0 0
Read Time:8 Minute, 9 Second

Träd
Träd

Jag läste en artikel om Vildhjärta, kvinnan som älskar skogen. Hon sa att hon gick ut i skogen för att fundera över detta med relationer innan hon beslutade sig för att flytta ihop med mannen hon lever ihop med nu.

Vildhjärta, eller Maria som hon heter egentligen, studerade träd som växer i par. Hon sa att när träd följer varandra uppåt tillsammans då blir det ena mindre och det andra kraftigare och längre.

Alla träd växer inte tillsammans hela tiden. Från början växer de tätt ihop men med åren växte topparna i sär och blev lika ståtliga och kraftiga.

Detta tyckte jag var en tydlig metafor på hur det ofta är i relationer, en som är svag och en som är stark i en relation gör det ena mindre medan det starka frodas och blir kraftigare och starkare. Om båda är lika starka så växer de i sär med åren för annars måste det ena ge med sig och det andra växa sig starkare.

I min första relation var jag den som fick välja, antingen hade jag kunnat växa vidare en bit ifrån eller så hade jag fått tyna i skuggan.

I min andra relation ville jag nog bli som de där träden som växte sig lika starka båda två. Men det blev inte så…

Nu lever jag i en relation där jag hoppas att jag har lärt av mina tidigare relationer och jag försöker hitta balans i stället men lätt är det inte.

I alla relationer mellan människor, mellan syskon, mellan vänner och mellan arbetskamrater är det nog också så här. Med åren blir det så här i alla relationer. Antingen kan man respektera varandras styrka och ge den utrymme eller så går inte det och den ena håller sig i skuggan av den andra.

Det i sin tur beror ju på att en är stark och en är svag. Men det finns nog en hel skala där emellan också. Och jag tror nog det finns människor som inte är medvetna om att de ständigt försöker visa sin omgivning hur starka och ståtliga de är. Det finns kanske de som gör det medvetet också…

Kanske finns det de som väljer att vara svaga och hålla sig i skuggan av dem som är starka eller de som VILL vara starkare än de är. Rätt blir det inte alltid…

Jag är uppfostrad att prata om uppriktigt, att ärlighet är en dygd och jag fick samtidigt hård träning i att argumentera och det tvingade mig att tänka efter innan jag sa något. Det var aldrig lätt att diskutera med min mamma, hon kunde alltid hitta formuleringar som gjorde att hon vann en diskussion och fick rätt.

Att argumentera och diskutera är en kamp och meningen är att bästa argument vinner En blir svag och den andra stark. Men det finns olika sätt att utkämpa den här kampen också. Det finns naturligtvis fulspel också och det är inte att argumentera med respekt. Har man inte respekt för varandras argument blir det en annan sorts kamp.

Vi kvinnor är ofta bättre på att prata och män har ofta svårt att hänga med. Det finns undantag naturligtvis. Men jag kan ibland tycka att det jag säger uppfattas av män i min närhet på fel sätt också. Inte nog med att de kan känna sig hotade, de missförstår också.

Om jag sätter ord på en åsikt så tror de att jag har försökt övertala dem. Sätter jag ord på något jag ser som ett problem så ber jag automatiskt den man jag pratar med om hjälp att lösa det. Men jag har bara behov av att sätta ord på hur jag tänker och tycker. Jag vill bara låna deras öron och höra vad de tycker.

Det är alltid nyttigt att få ta del av andras synvinklar och när jag uttrycker en åsikt är det bara roligt om jag kan se saken ur en annan vinkel.

Jag tycker att jag är ganska bra på att uttrycka mig. Men vad är det som gör att det jag säger kan uppfattas så fel kan jag undra då? Tja, svaret på det är naturligtvis att vi alla har olika referensramar som gör att vi tolkar det vi hör och läser olika.

Jag skriver, tycker och tänker med utgångspunkt från de referensramar som mina erfarenheter och förutsättningar i livet gett mig och det är väl egentligen bara jag själv som fullständigt förstår mig.

Jag kan bli så förtvivlat ledsen ibland när jag hör någon döma en annan människa totalt och avsäga sig all fortsatt kontakt. Visst finns det handlingar som är avskyvärda men den som utför dem behöver inte vara rakt igenom ond och avskyvärd för det.

Därför har jag väldigt svårt att döma någon helt och hållet för något som denne gjort eller sagt.

Visst kan man bli enormt ledsen och sårad och kanske arg över sånt som andra gör och säger, men för mig varar inte en sådan känsla i evighet amen. Men det är svårt för mig när jag möter någon som säger att en annan person förbrukat sitt förtroende och därför inte längre existerar…

Jag skulle alrig kunna resonera så. Observera att detta är hur JAG fungerar. Jag vill inte bli övertalad att inse att det visst finns människor som kan sluta existera för mig om de behandlar mig respektlöst.

De är inte många men det finns dock en knappt handfull personer som jag undviker idag. Men jag skulle aldrig säga att de inte existerar för mig och jag skulle aldrig säga att jag inte skulle kunna bli vän med dem någon gång i framtiden. Men det måste i så fall finnas ömsesidig respekt.

Respekt skrev jag om i något av mina tidigare inlägg. Ska en person få min respekt så vill jag ha respekt tillbaka så klart. Men jag försöker även respektera dem som inte respekterar mig, men på avstånd i stället.

Går det inte att hitta ett läge där det är möjligt med ömsesidig respekt så undviker jag kontakt eftersom det inte är bra att utsätta sig för respektlöst bemötande.

Just nu är det till exempel en person som inte svarar på epost fast han arbetar med IT och jag är säker på att han fått mitt mail. Det tycker jag är respektlöst och det kan göra mig riktigt irriterad. Jag undrar om jag ska fortsätta envisas med att jaga personen i fråga.. Eller om jag ska undvika att bli arg!

– Äh, låt det rinna av dig, säger folk. Jo det är lätt att säga men inte så lätt att leva upp till.

En gång var jag och Tommy på ett ställe där det fanns mycket folk men i synnerhet en person. Vi blev stående i en dörröppning.

Innanför dörren stod personen ifråga och pratade med tre fyra andra. En av de andra lösgjorde sig från gruppen och kom gående mot oss. Precis innan personen passerade oss för att gå genom dörren fick jag en utstuderat teatralisk blick.

Meningen var att jag skulle se blicken som for uppifrån och ner på mig, därefter fnös personen ifråga ljudligt, på ett utpräglat teatraliskt sätt för att budskapet skulle gå fram.

Hela agerandet var respektlöst gentemot mig. En demonstration som skulle visa för mig att vederbörande tycker att jag är en mindre värd person, det vill säga någon man kan behandla utan respekt alltså.

Den typen av behandling behöver jag inte utsätta mig för och det var uppenbart varifrån agerandet egentligen kom. Det kom från den person som stod där innanför dörren i gruppen och pratade. De andra känner inte mig egentligen. Inte den som gjorde detta heller. Därför är detta en av de personer jag undviker idag.

Det finns några till som jag undviker. De har också behandlat mig respektlöst och nedlåtande. Men inte på ett lika teatraliskt sätt. I deras fall handlar det mer om att de istället utgår ifrån att deras hemmasnickrade teorier om mig innehåller sanningen om vem jag är. Inte bara om VEM jag är utan även om hur jag tänker och vad jag gör.

Det respektlösa i detta är att de inte frågar mig varför jag gör som jag gör, istället ignorerar de vad jag har att säga och sätter SIN sanning om mig över min. Nu vet jag att det finns en hel del ilska från deras håll över att jag inte gjort som de ville. Men det är jag som är ansvarig för mina handlingar, inte någon annan. Det är ingen annan som bestämmer i mitt liv än jag själv. Därför är det oxå MIN syn på vad som var rätt och fel och MITT sätt att se verkligheten som är avgörande för hur jag fattar beslut som rör mig och de mina. Jag ska inte behöva fråga dem först.

Vi människor är inte likriktade, vi kan inte utgå från att andra gör som vi förväntar oss. Vi handlar inte likadant i alla situationer. Om någon gör något vi inte förväntat oss så beror det bland annat på att den personer har andra referensramar.

Men det beror på så mycket mer och ibland handlar vårt agerande även om att dominera varandra eller visa vem det är som är herre på täppan. Många säger att kärlek ska vara harmonisk som en pardans, men det finns en annan sida också och då handlar det om en ständig kamp. En kamp om vem som ska bestämma.

När den ena parten i en relation lyckas dominera sin partner, medvetet eller omedvetet, krymper den dominerade partnern. Pågår detta under en längre tid tynar den ena i den andras skugga till slut. Man två partners kan också respektera varandras olikheter och fortsätta växa, men ge varandra frihet. Då växer de vidare men en bit ifrån varandra… Maria, Vildhjärta har het rätt, vi är som träden…

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.