Minne från en resa

Read Time:59 Second

Sitter på en buss från Stockholm på väg till Göteborg. Gråter och tittar ut på vägen. Mitt liv är i trasor. Allt jag trodde jag hade som fast punkt under fötterna är borta eller på väg att försvinna. Jag hade länge känt det som om jag trampade vatten för att inte drunkna. Detta mitt ute i ett hav liknande det på morfars tavlor med höga vågor och inget land i sikte…

Jag ville skrika: RÄDDA MIG! KASTA UT SKEPPARKRANSEN OCH HALA IN MIG PÅ FAST MARK! HJÄÄÄÄLP!

Men jag var i kylan. Ingen hjälp kom. Jag fick hjälpa mig själv mitt i min förtvivlan och förvirring. Ingen förstod mig, ingen kunde ge mig fast mark. Jag var för långt från land.

Bussen svängde in i Jönköping, ner mot Vätterns strand. En impuls fick mig nästan att hoppa av bussen och ta mig ut till folket där. De såg ut att ha trevligt och jag ville inte hem. Mitt hem var inte mitt länge till. Jag hade ensamheten framför mig och bakom mig hade den bro jag gått över rasat.

Tänk vad man kan hoppa bakåt i tiden av en låt, ”One in a million” med Bosson….