Utflyktstips som värmer på insidan

Read Time:5 Minute, 53 Second

I lördags satte vi oss i bilen, jag, Tommy och Ruben. Vi tog 62an söderut och hamnade så småningom på E18 mot Grums. Men vi fortsatte förbi Grums. Där 45an svängde av mot Säffle, Åmål och vidare mot Göteborg fortsatte vi rakt, mot Oslo.

Landskapet var vintrigt och kallt. Vägen hade snörök som for kors och tvärs i små ormlika slingrande strängar. Men i bilen var det varmt som tur var. Vi åkte genom det Värmländska landskapet, rakt ut på landsbygden, förbi Knöstad där Säfflebussarna en gång i tiden startade.

När vi hade åkt någon mil kom vi fram till målet, Långserud. Där uppe på en svag höjd strax efter skylten som talar om att Vildmarken ligger 7 km utmed en avtagsväg åt höger ligger vår destination. Ett gammalt en och en halvplans gul villa med vita knutar.

Vi svängde in och parkerade jämte några flaggstänger mellan huset och E18. Sedan klev vi ut från den goa bilvärmen och möttes återigen av den bistra kylan. En kyla som för årstiden var ovanligt sträng.

Det var tur att det inte var långt från bilen till verandan eller förstugan på det gula huset. Väl innanför dörren möttes vi först av många vackra inredningsting på verandan. Där stod till exempel en ängel, 50 cm hög, med böjt huvud. Den stod till höger om dörren som avlsöjade ett trapphus i nästa rum.

I trapphuset kan man hänga av sig, precis som när man kommer hem till ett privat hem. Där finns hatthyllor och en spegel.

Från trapphuset kan man naturligtvis ta trappan upp till övervåningen. En skylt med orden Esters interiör avslöjar att det finns mer inredning där uppe.

Men vi valde i stället att gå till vänster, in i det rum som hyser butiken. Där inne, i glasmontrarna kunde vi studera flera sorters läckra chokladpraliner, bakverk och smörgåsar. På väggen hänger gammaldags bonader och på hyllorna står plåtaskar uppradade och på golvet ligger en matta.

Lotta, eller Ann-Charlotte Ståhl som hon egentligen heter kommer ut och möter oss. Hon hälsar välkommen och pekar in genom dörren till höger om trapphuset.
– Det finns ett bord där inne som är dukat till tre personer, det är till er. Vi kommer snart ut och serverar ert te och era sandwish, säger hon.

Vi passerar först genom ett rum och hamnar så småningom i nästa rum där vi hittar vårt bord. Porslinet är inte enhetligt och det ger också en hemtrevlig känsla. De tre te-kopparna har varsin lapp där vi kan läsa om hur traditionen med Afternoon Tea uppkom.

Det var den sjunde Hertiginnan av Bedford, Anna, som introducerade denna tradition 1840. På den tiden skulle kvällsmålet serveras klockan åtta på kvällen. Det var långt efter lunchdags och hertiginnan blev hungrig på eftermiddagen så därför började hon beställa in en bricka med te, smör och bröd och mjuk kaka till sin salong.

Det blev en vana för henne och hon bjöd så småningom in sina vänner för att få sällskap och så hade hertiginnan startat ett nytt mode. Senare under 1800-talet började socitetsdamerna klä om till långklänning, handskar och hatt när de skulle inta sitt Afternoon Tea.

På Esters Café, i rummet där vi hittade bord finns några bord för två och några lite större som rymmer fler personer. Vid ett bord satt ett sällskap kvinnor som såg ut att vara mellan 35 och 45. De pratade och skrattade medan de drack sitt te.

Inte långt efter att vi satt oss ner kom Lotta ut med ett våningsindelat fat. På de tre våningsplanen låg trekantiga sandwish. Hon berättade vad det var på de olika varianterna. Det var en med lax, en med ädelost, valnötter och honung och en med gurka, eller cucumbersandwish som det heter i England.

Teet fick vi veta var klassiskt Earl Grey och det serverades i en kanna som vi kunde hälla upp själva ur. Vi fick även ett fat med citroner till.

Ljuset föll mjukt in genom fönstren och på väggarna hänger tavlor med varierande ålder och olika motiv, den tavla som hängde intill vårt bord föreställer en dam klädd i typisk 1800-talsmode. Till höger om fönstret hänger en tavla med en häst i svartvitt som såg ut att vara från samma århundrade. Hela rummet ger en känsla av att vara på besök hos sin gamla faster. Eller kanske mormors faster…

Teet smakade fantastiskt gott och jag funderade på om det var miljön som gav det den där lilla extra piffen. Earl Grey har vi hemma i skåpet, men det smakar inte så här hemma. Det var mycket godare där, på Esters i Långserud. Vi delade sandwisharna efter tycke och smak. Tommy och Ruben ville inte äta lax men det gör jag. Jag äter inte honung i stora mängder utan nöjde mig med en smakbit.

När vi hade klarat av våra sandwich kom Lotta tillbaka med varma scones, vispgrädde och lemon curd. Sconesen var bakade i form av hjärtan och låg täckta av en servette för att inte värmen skulle försvinna innan vi fått dem i oss. Vi pratade och njöt av både teet och de lagom varma och fantastiskt goda sconsen.

Till fönsterbordet för två kom ett par och satte sig och till bordet intill oss som jag tror var för fyra personer kom ett annat sällskap. Ute blåste det småsnålt och snön yrde, men här inne i stugvärmen satt vi och njöt av vårt te.

Till efterrätt kom Lotta in en tredje gång. Nu hade hon med sig ett fat med sötsaker. Där fanns tre sorters minibakelser, en av choklad, en rosa skapelse med blåbärsmousse och en petit choux. Eftersom jag inte äter sötsaker var det bara Tommy och Ruben som avnjöt de tre små bakelserna. Båda åt med god aptit så jag utgår från att de tyckte att de var goda.

När vi hade avnjutit vårt te och det goda tilltugget reste vi på oss och gick en rundtur på andra våningen. Där uppe föll samma mjuka ljus in genom fönstren på alla inredningsdetaljer. Hyllor, stjärnor, kulor, små änglar, stora ägnlar, burkar, flaskor, tomtar, speglar, glasburkar, lampor, dukar, ljusstakar och mycket mycket mer… För att se allt får man nog gå många varv. För inredningsintresserade är det ett Mekka på andra våningen i Esters Café.

När Ester själv levde bodde hon på andra våningen. Där butiken är nu hade hon sitt café på den tiden och i de två rummen där caféet är idag var det lanthandel. Hon öppnade sitt café 1929 och drev det i många år.

Vi köpte med oss en havre-nek, eller kärve som det också heter men jag hade nog kunnat handla både det ena och det andra och det tredje som fanns där uppe på andra våningen… Det är tur att jag inte är en shopaholic för i så fall hade jag varit ruinerad nu! 🙂

Det var tre nöjda besökare som satte sig i den iskalla bilen och for mot Karlstad och Bokmässan efter besöket på Esters Café. När vi får långväga besök nästa gång vet jag precis vart jag ska ta med dem…