0 0
Read Time:4 Minute, 53 Second

Maskros i klöver
Maskros i klöver

När jag går upp ur sängen och in i badrummet för att göra morgontoaletten och få på mig kläderna händer det titt som tätt att jag slås av en tanke. Den tanken är det säkrast att sätta på pränt innan jag glömt bort den. Så nu blir det ett inlägg som inte alls handlar om vargar för första gången det här året (känns det som).

Jo, det är ju när någon inte är som alla andra som det blir reaktioner. Det är då de där andra börjar höja ögonbryn och titta konstigt. Eller hur?

Det finns de som uppenbart inte är som ”alla andra”, då menar jag handikappade. De som sitter i rullstol, är blinda, döva, har en CP-skada. Men det är inte dem min tanke handlade om. Det är mer oss som det inte syns utanpå, oss som inte är helstöpta i en social krets. Vi som har lärt oss sådant som inte ”alla andra” lärt sig. Vi som ibland av illvilliga människor får stämpeln att tro oss vara lite förmer än ”alla andra”, eller motsatsen, att inte riktigt platsa bland ”alla andra”.

Då var min tanke den att man för att kunna bli ”som alla andra” först måste bli accepterad av ”alla andra” så att man kan lära känna ”alla andra” och lära sig av dem hur man ska vara.

Själv har jag flyttat runt så mycket att jag aldrig, eller i alla fall nära nog nästan aldrig, varit en bland ”alla andra” någonstans.

Här i Forshaga bodde jag under de åren då jag lärde mig hur jag skulle vara som tonåring. Då hann jag bo här så länge att jag nästan blev en bland ”alla andra”. Även om de mest inbitna hålla-vissa-utanför-alla-andra-gruppen kallade mig ”Götebörjörn” och annat som var mindre trevligt så fanns det de som accepterade mig som en bland ”alla andra” då, när jag var i tonåren.

Men Forshaga är ett brukssamhälle där den innersta kretsen som är mest som ”alla andra” är de som bott här längst. De har släkt och vänner precis överallt och de är tremänningar och fyrmänningar till höger och vänster med varandra och känner samma personer. DET är de som är den mesta ”alla-andra-gruppen” i Forshaga. Ju fler man är släkt med och ju fler man arbetat ihop med eller som känner ens föräldrar, desto mer som ”alla andra” är man.

Till den innersta kretsen hör man inte ens om man är andra generationen i Forshaga. För om föräldrarna kom utsocknes ifrån så är man inte en bland ”alla andra” på riktigt ändå. Men det är inte bara släktskap som avgör, det är även social anpassning.

Göra bort sig socialt är inte bra. Som att supa, slåss, åka fast för polisen och så vidare. Då spelar det ingen roll hur många generationer du har bott här, den i din släkt som gjorde något sådant det är den personen man minns. Det krävs en del av dig om du har någon i släkten som gjort något dumt om du ska lyckas ta dig ur utanförskapet då.

Hm, jag kanske är väl hård nu men ibland kan jag bli ledsen när jag hör om någon att det inte är så konstigt att någon är si eller så eftersom hans mamma, farfar eller farfarsfar minsann….och så vidare…

Trots att jag alltså inte är som ”alla andra” i Forshaga själv så är jag det mer här än i Långedrag i Göteborg. Där kände jag mig inte alls hemma. I Göteborg ska det vara Majorna om jag ska känna mig hemma men inte i Långedrag. Ändå var det där jag bodde när jag föddes. Men det räknas inte riktigt.

Morfar var aldrig en bland ”alla andra” när han levde och mormor var från Dalarna. Dessutom var de pingstvänner, en nymodig lära som inte riktigt gick in under det som var socialt rumsrent på den tiden. Pingstvännerna beskylldes för allt möjligt under de första 30 åren. En del av de fördomar folk hade då finns fortfarande kvar.

Även om jag aldrig var som ”alla andra” bland pingsvännerna heller så har jag fått en inblick i vad som förväntas av en om man ska tillhöra dem.

Igår såg jag Liza Marklunds Sprängaren med Helena Bergström på TV. I journalistvärlden är det nog många gånger tvärtom, där gäller det att INTE vara som alla andra om man ska få en plats. Men Annika Bengtsson har fått en chefroll i den filmen. Det gör att hon inte bara sticker ut hakan genom att vara driven och duktig, hon gör det även genom att hamna i en roll ovanför de andra där hon ska ha auktoritet över dem.

Hon är INTE populär bland de andra arbetsmyrorna på redaktionen. De gör allt för att göra livet surt för henne.

Sådana är vi också vi människor. Chefer ska kritiseras och vi som är som ”alla de andra” på jobbet ska hålla ihop mot dem. Som chef blir man rätt utsatt i det läget.

Själv har jag inte haft någon chefsroll. Däremot har jag mött misstänksamhet mot min företagarroll. Någon frågade med nedlåtande stämma om det där gick att leva på. Samma person ifrågasatte vad en kompis till mig egentligen levde på, han är också företagare.

Kanske är det just därför jag trivs i min roll som företagare, jag behöver inte anpassa mig till ”alla andra” på jobbet i alla fall! Faktiskt inte här i Forshaga heller egentligen eftersom min verksamhet egentligen går att utöva globalt om det är så. Och globalt är det ju faktiskt så att jag är som ”alla andra”, där blir det sociala mönstret så brett, så diferentierat och mångfasetterat att allt är okej. Det räcker att jag är människa så är jag en bland ”alla andra” miljarder på den här planeten!

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

4 thoughts on “Att va som alla andra

  1. ”Att vara företagare är att svika arbetarklassen” – just detta uttalande kom från kommunstyrelsens ordförande i en norrländs inlandskommun,,,

    Värmland och Norrland har många likheter – på gott och på ont,,,

    1. Ja det förstår jag! Du ska bara veta vilken behandling jag fick av Kommunalarbetarförbundet när jag skulle gå över från A-kassa till starta-eget-bidrag. De var högfärdiga och snorkiga och rent otrevliga när jag ringde dem. Jag kände mig som om jag inte var vatten värd och de bevakade varje a-kassedag med hökögon. Jag fick till exempel inte ha min hemsida uppe så länge jag fick a-kassa för då skulle de dra in min ersättning sa de. Det slutade med att jag hade en svart sida. Jag skrev att Kommunalarbetarförbundet tvingat mig att lägga tillbaka hemsidan första dagen med starta-eget-bidrag. Mitt företag drog igång den 8 augusti 2005 och den dagen öppnade jag min hemsida igen.

  2. Ditt inlägg kunde vara skrivet av mig, *L*
    Jag har aldrig varit som ”alla andra” heller eftersom jag flyttat runt mycket.

    Är precis som du från Gbg, men inte från dom ”fina” kvarteren, det var Annedal,Guldheden, Frölunda etc..etc..

    Jag har aldrig bott i majorna, men trivs bäst där. Nu bor jag i Nacka, men känner mig mest ”hemma” på Söder. Rotlös är vad jag är! 😉

    Ha det bra/ K

Lämna ett svar till Cicci Wik Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.