0
0
Kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet är prio ett. Därefter kommer att ha lite över för oförutsedda utgifter och för att kunna unna sig något ibland.
Så ser min prio ut. Så lärde jag mig att tänka under min uppväxt. Mormor sa alltid att ”hel och ren” var viktigast. Mamma lyckades se till att vi hade just kläder på kroppen (som var rena för det mesta) och vi fick mat i magen och hade tak över huvudet.
Kanske blev det inte så mycket över att spara för oförutsedda utgifter alltid, men när det behövdes så löste hon det också.
Under min uppväxt fanns det inga lyxartiklar som dyr elektronik och annat hemma. Men vi hade en tv, dock utan video som många andra hade när jag blev tonåring. Vi hade stereo, som inte var av värstingmodell men den funkade. Vi hade aldrig märkeskläder, som nästan alla andra hade när jag gick på mellan- och högstadiet. Å vi åkte aldrig utomlands. Bara en gång, till Grekland, när jag var tolv. Men då bodde ju min moster där så vi bodde hos henne i 14 dagar och firade midsommar i Aten.
Mina klasskompisar gick på bio, åt på restaurang, hade nya cyklar och märkeskläder. Inte alla, men många. Det var inte så hemma hos mig. Men mamma, som var ensamstående med mig och mina två småsyskon, skaffade sig en akademisk utbildning och hon köpte eget hus trots att hon var ensamstående. Vi åt tårta ibland för att hon ville det.
– Fira något…? Tja, det är väl alltid NÅGON som fyller år idag, sa hon. 🙂
Vi hade mormor som hade sommarställe i Dalarna och där kunde vi vara på sommarlovet. Bada, leka och gå i skogen. Vilken lyx! Vi hade faster på Onsala och dit kunde vi åka och uppleva havet också. Lyxigt tycker jag!
Men pengar att köpa lyxkonsumtion för hade vi inte.
Själv minns jag fortfarande det smått traumatiska valet jag gjorde som 13-åring mellan ett par Bergis-jeans och tio ridlektioner. Jag valde jeansen och saknade hästarna sedan… Något ridläger var jag aldrig på men mamma lyckades ändå se till att jag fick gå på ridskola från 8 års ålder till jag var 13. Fast å andra sidan tror jag att det var pappas fel att jag fick börja och jag misstänker att han var med och betalade också. Men när jag fyllde 13 hade han träffat en ny kvinna och då förändrades säkert detta…
När jag var tio gjorde jag en stor teckning över ett samhälle där allt nödvändigt fanns. Skola, sjukhus, vägar med mera. Mamma brukade berätta om detta. Jag hade tänkt ut precis hur det här samhället skulle funka utan pengar. Invånarna där bytte helt enkelt tjänster och produkter med varandra och kunde därför få samhället att funka ändå. Trots att de inte hade pengar.
För mig har pengar blivit ett nödvändigt ont. Något man måste ha för att klara av att leva. Jag har upplevt omgivningens oförmåga att förstå att jag inte har samma självklara tillgång som många andra. Blickar när jag sagt att jag inte har råd, att det inte går att åka på resor och köpa dyra saker. Men jag har lärt mig leva så ända sedan barnsben.
För mig handlar det inte om att äga och ha. För mig finns det andra värden i livet. Som att njuta av sommaren, havet och fågelkvitter. Att se och uppleva det vackra runt omkring mig. Jag behöver inte resa för att göra det när det finns här där jag är.
På vintern fryser jag inte för jag har kläder på kroppen och jag har tak över huvudet. Jag behöver inte vara hungrig för mat i magen är också en tillgång jag har. Jo, så är det… jag har mycket att vara tacksam för.
När jag läser om människor som hamnat utanför systemet, som inte får pengar av samhället när de hamnat i nöd och därför hamnar i ännu värre nöd. Då blir jag ledsen. För i samma tidning står det ofta om andra som fått bonus, arvode eller ersättning som är svårt för en som mig att ta in. Summor som jag tycker verkar i det närmaste astronomiska!
Hur kan det vara möjligt att vi har det så? Det finns ju uppenbarligen pengar att ge i överflöd till vissa medan andra får klara sig helt utan…? När det enda vi människor egentligen behöver är mat i magen, kläder på kroppen, tak över huvudet och råd att lägga undan lite för sämre tider och för att unna oss ibland?
…dessutom finns det till min enormt stora sorg de som ser dessa människor i nöd som en onödig utgift i samhället. De som vill få sjuka, arbetslösa att arbeta till varje pris. De som inte vill hjälpa människor som tvingats fly från sina krigsförstörda liv??? Hur kan det vara möjligt att vi har så egotrippade medmänniskor i det här landet där jag har vuxit upp, där jag har blivit fostrad?
Livet är kort, mycket kortare än Du tror varför då slösa bort tiden på osämja?
Låt oss tänka bra tankar om våra medmänniskor för visst är vi olika men vi har lika värde!
Matz: Hur tänkte du nu…? Slösa bort tiden på osämja…? Tycker du att jag gör det med mitt inlägg ovan…? Tror du får förklara hur du tänkte för jag förstår inte?